Empati och kärlek

Konflikter; var vi oftast går vilse och hur vi kan hitta vägen igen.

2012-02-07T23:48:00.000-08:00

Det vanligaste skälet till att vi hamnar i konflikt med varandra,
är att våra känslomässiga reaktioner går tio gånger fortare
än impulsen att hejda sig själv och tänka:
"Vänta nu, han kan ha en dålig dag, det har inget med mig att göra".

Därav pausens betydelse.
När du får en känslomässig reaktion på någon annans beteende,
stanna upp, känn igenom känslorna
och försök bli medveten om vad som händer inom dig.
Efter en paus, kort eller lång,
är det lättare att se från en klar plats.

De näst vanligaste skälen är tron att
"Jag har rätt/är rätt/gör rätt och du borde ändra dig."
samt tron att "Jag har fel/är fel/gör fel och borde ändra mig,
vara annorlunda."

När vi tänker så kommer vi inte vidare,
utan fastnar i skuldfällan.
Det leder oss bort från det vi djupast längtar efter i våra relationer;
värme, kärlek, närhet, trygghet.

Vad kan vi då göra för att komma ur den trance
av känslor och "borden" som kan låsa oss
och hindra oss att se såväl oss själva som varandra?

Det hjälper att sluta bråka med verkligheten
och istället acceptera det som är, som det är.

Det hjälper att lita på vår inre godhet och välvilja,
att inte misstro sig själv eller den andre.

Det hjälper att känna efter vad vi längtar efter
och kommunicera det med värme.

Det hjälper att påminna oss själva om att vi alla gör vårt bästa.

I bästa fall hjälper det oss att nå fram till varandra.
I annat fall hjälper det oss att nå fram till oss själva.

Först när vi ser på oss själva och varandra
utan att döma, kan vi verkligen mötas.

"Out beyond the ideas of rightdoing and wrongdoing,
there is a field;
I'll meet you there." (Rumi)

Förlåtelse

2012-02-02T23:14:00.000-08:00

Förlåtelsen infinner sig när jag förstår mig själv;
när jag ser på mina reaktioner och mitt agerande med värme och medkänsla,
stannar upp och känner den smärta som låg till grund för mitt eget agerande.

Så länge jag tror att någon annan är orsak till min ilska eller smärta,
är det lätt att döma den personen.
När jag tar ansvar för min egen smärta,
och inte håller någon annan ansvarig för den,
då kan jag också ta ansvar för mina handlingar.

Om någon annan håller mig ansvarig för sin smärta
(dömer mig för mina handlingar, gör mig till problemet),
kan det göra väldigt ont i mig om jag samtidigt dömer mig själv.
Då kan vi gå in i ett bollande av skuld och starta en negativ spiral,
där båda känner sig sårade.

Om jag däremot stannar upp och möter det som den andre dömer hos mig,
ser jag att domen gör ont eftersom det är en del jag ännu inte själv
lärt mig välkomna och acceptera med värme.

Kanske har den andre delvis rätt i sina påpekanden om mitt beteende.
Om jag dömer mig själv, vill jag inte se det.
Om jag däremot mjukt närmar mig den sidan av mig själv utan att döma,
kan jag kanske se något av det den andre ser.

Jag kan då även se att ett visst beteende hos mig,
kan väcka smärta hos någon annan.
När jag ser det, och samtidigt empatiskt är kvar hos mig själv,
kan jag möta den andre och lyssna till hans eller hennes smärta
(ibland i formen av ilska).
Jag bär inte skuld till den andres smärta, den andre bär inte skuld till min,
men vi kan bidra till att öka eller minska varandras lidande
genom våra handlingar.

Från den platsen kan jag säga ett äkta förlåt;
ett förlåt som kommunicerar att jag ser att mina handlingar orsakat smärta,
även om jag aldrig avsett det.
Ett förlåt som erkänner mina brister och konsekvenserna av dem.
Ett förlåt som visar att jag vill väl; vill ta ansvar (även om jag inte alltid lyckas).

Jag behöver ge detta förlåt till mig själv,
samtidigt som jag känner smärtan i mig och ser vilka uttryck smärtan tagit sig.
När jag försöker undvika smärtan,
kan jag bli hänsynslös mot andra i min bortvändhet.
När jag möter smärtan med kärlek, kan jag se.
Då blir mitt förlåt på riktigt.
Då behöver jag inte längre frukta för att bli dömd för mina brister.
Då kan jag lyssna till den min bristande förståelse skadat,
och öka min medvetenhet.

Detta är ett förlåt som ett resultat av en försoningsprocess.
Det kan ta tid att nå befriande förlåtelse.

Vi får många tillfällen att öva;
med människor som verkligen betyder något för oss
eller med någon okänd som bemöter oss aggressivt.
Allt som väcker vår tendens att avfärda den andre som orsak till vårt eget obehag,
ger oss möjlighet att öva medkänsla i världen;
medkänsla för oss själva och för varandra.

Gudslängtan

2012-01-13T09:02:00.000-08:00

Något oroar hjärtat emellanåt,
som för att väcka det till liv.
Då är det tid att stanna upp och lyssna,
att komma hem.

Längtan efter kärleken,
efter att bli berörd i sitt innersta,
efter djup samhörighet,
efter att vara ett med kärleken, oskiljaktigt ett;
det är så jag känner igen min gudslängtan.

Det är som en spegling av kärlekens egen längtan efter sig själv.

Längtan efter att vara värdefull,
speglar det villkorslösa värde vi redan har.

När vi inte ser och tar det till oss,
då kan vi börja längta; söka, sakna.
Kanske vet vi inte vad,
kanske känns det mest som en oro i själen,
en rastlöshet, en tristess, en vilja att sätta något i rörelse...

Denna djupa längtan finns för att det vi längtar efter finns,
för att vi ska sträcka oss efter det,
röra oss ditåt, vilja det;
ta det till oss.

Att bli sedd

2011-12-31T02:55:00.000-08:00

Något av det viktigaste du behöver göra
för att känna dig älskad och sedd,
är att lära dig se dig själv med kärlek.

Har du tänkt på med vilken blick du ser dig själv?

Först när du själv väljer att möta dig själv med kärlek,
kommer du verkligen att känna dig älskad.

Först när du själv förklarar för ditt inre barn
att du kommer finnas där med värme,
vad som än händer,
kan du vara trygg i att du aldrig kommer att bli övergiven.

När du visar dig själv att det är ok att försöka och göra misstag,
för du kommer inte att döma;

att det går bra att känna dig osäker och vilsen,
för du lovar att du är ok även så;

att det är tryggt att möta smärtan,
för du stannar kvar hela vägen igenom;

att det är ok att bli rädd,
för du lovar att du ser och älskar dig själv ändå;

då ger du dig själv en stor gåva,
en stabil inre grund att leva från.

Du gör dig trygg och lugn,
och du behöver inte leta utanför dig själv.

Dessutom kan den kärlek som kommer till dig från andra,
nå hela vägen in först när du ser att du är värd att ta emot den.
Villkorslöst.

Julen och det inre barnet

2011-12-29T04:51:00.000-08:00

För många är det svårt att relatera julen till sitt eget liv.

Men, om man använder sig av symboliskt djupseende,
kan man få syn på en berättelse om sitt eget inre.

En berättelse om kärlek och vördnad för det sant mänskliga
i sin sårbarhet och storhet;
om det oskuldsfulla barnets eviga födelse i hjärtat.

Det är inget som skedde då,
utan något som sker evigt när vi låter det ske;
när vi låter en sårbar del bli till,
när vi ger rum för det värnlösa inom oss, i all enkelhet.

I den sårbarheten finns en storhet;
en sällsam styrka och en värdighet
som kommer av att bejaka det som är.
Ta emot oss själva som vi är.

I synnerhet gläds jag själv åt att låta det ske i stunden,
i mötet, och att varsamt ta emot det i såväl mig som i andra.

Välkomna gudabarnets människoblivande.

Syskonbråk och föräldraskap

2011-12-29T04:06:00.000-08:00

Jag brukar fråga mina barn hur de vill att jag ska göra
om det blir syskonbråk.
Om jag försöker nå fram till dem med min vanliga röst
och de inte hör mig/lyssnar,
hur ska jag göra då om jag inte ska höja rösten eller lämna rummet
(vilket också är en dålig idé, för då känner de sig övergivna)?

Deras svar är alltid det samma. "Du ska krama oss, mamma."

Ja, så är det. Det är det enda som funkar.
Det funkar, går absolut fortast och lämnar lugn,
kärlek och harmoni efter sig.
Känslorna lugnar sig och efter en stund är barnen
översvallande generösa och kärleksfulla mot varandra.
Den sak de nyss slogs om,
lovar de nu den andre att få ha "i resten av sitt liv".

Jag utgår alltid från att barnen vet svaret
på hur jag ska vara en bra förälder.
De upplever ju mitt föräldraskap ur ett barnperspektiv,
så jag lyssnar och frågar.
(När de var små, lyssnade jag till deras signaler.)

Jag litar inte på vad jag lärt mig,
för jag har inte alltid blivit hörd och sedd som barn
och vill gärna lära mig allt det mina barn vet om kärlek och tillit.

Det är så viktigt att inte köra över någon,
att inte döma barnens handlingar.
I princip varje gång jag gjort det, har jag haft fel.
Jag har gjort en förhastad bedömning utan att lugnt lyssna in
och försöka se det som de ser.

Om jag dömt orättvist, sagt till utan att ha förstått,
ber jag om förlåtelse och förklarar
att det var fel och orättvist av mig.
Jag låter sådana tillfällen ge dem förståelse för
hur de kan komma att bli behandlade av andra människor framöver.

Inte alla vuxna lyssnar och förstår,
och då är det bra att de vet att vuxna ibland inte har koll.

Jag uppmuntrar dem att verkligen stå upp för sig själva
om de känner sig orättvist behandlade av mig,
tackar dem och säger att så kan de göra mot varje vuxen
som inte lyssnar ordentligt på dem.

Man kan alltid använda sina egna brister
för att lära dem något som hjälper dem i den här världen.

Det är också viktigt att inte döma sig själv för sina tillkortakommanden.
Jag tror inte att barn tar skada av föräldrarnas brister,
om man försöker ta ansvar för dem i efterhand.
Jag tror att det viktiga är att vi hjälper dem att förstå
vad som händer och varför,
annars kan de tro att något är deras fel.

Jag har varit så tydlig mot mina barn
med hur jag kan bli när jag är trött eller stressad,
så nu säger de bara till mig att jag verkar behöva vila en stund
eller påminner mig om att kärlek alltid är viktigast.
För jag glömmer ibland, och då är det skönt att vi är fler som vet.

Skulden och det inre barnet

2011-10-26T10:04:00.000-07:00

En vän till mig har mycket lätt för att känna skuld.
För att hantera det, är hon noga med att inte göra fel.

Hon lever i en värld av krav,
och så länge hon gör rätt, kan hon känna att hon duger.

Tyvärr tror hon att det är något odefinierat fel på henne,
vilket gör henne både känslig för kritik från andra och kritisk mot sig själv.

Jag önskar att hon fick syn på sin inre lilla flicka och tog henne i famnen.
Jag skulle önska att hon kunde säga till sitt inre barn:
"Jag förstår att du är rädd att du har gjort något fel,
men jag älskar dig ändå. Villkorslöst."

Om kärlek

2011-10-22T00:00:00.000-07:00

Jag tror att det tappade perspektivet,
när relationer gör ont,
är min dörr till det som egentligen är sant.
Det finns ingen kärlek att bli utestängd ifrån,
det finns bara rädsla.
Kärleken välkomnar, inkluderar och växer
ju mer vi delar den.
Vi kan inte stänga hjärtat för en människa,
utan att samtidigt stänga för oss själva och
för den gudomliga kärleken inom.
Älska alltid, älska alla;
i synnerhet dig själv.
Älskar du dig själv villkorslöst,
kan du älska dem du möter.

Dina behov och andras

2011-09-17T03:50:00.000-07:00

Det är vanligt att uppleva att vi måste välja
mellan att tillgodose våra egna behov eller att tillgodose andras.
Den upplevelsen kan försätta oss i en svår situation,
för hur vi än väljer blir det fel.
Antingen står vi på oss och får som vi önskar,
vilket inte känns bra eftersom vi vet att andras behov
inte blir tillgodosedda då;
eller, så står vi tillbaka och låter andra få sin vilja fram,
med följden att vi kör över oss själva
(och kanske låter andra betala för det senare).

Bådas behov brukar kunna tillgodoses.
Det gäller bara att identifiera grundbehovet
och inte förväxla det med det sätt på vilket vi tänkt tillgodose det.

För att kunna förstå nå dit, får båda synliggöra vad vi behöver.
Var och en behöver förstå och kommunicera sina behov tydligt,
annars kan det uppstå en situation där båda försöker ta ansvar
för den andres behov men inte för sina egna.
Det gör det hela betydligt krångligare.
Då kan vi börja anpassa oss det vi tror att den andre behöver och vill,
utan att det för den skull möter något av våra behov på djupet.

När vi har fokus på andras behov men glömmer att lyssna till våra egna,
utarmar vi långsamt oss själva. Vi tömmer utan att fylla på.
Tillsist kanske vi inte längre vet hur vi skall få kontakt med våra egna behov,
eller om det är tillåtet för oss att bejaka dem.
Då kan vi börja söka efter lösningar utanför oss själva,
vänta på att andra skall se oss och ge oss vad vi behöver.
Vi kan börja hoppas att andra skall ta det ansvar
för oss som vi själva inte klarar av;
det ansvar som vi kanske inte tror oss ha rätt att ta.
Jag har sett många exempel på människor som i sin iver att se till andras bästa,
med tiden blivit hjälplösa inför sig själva och börjat agera som offer
för att på något sätt försöka få sina behov mötta.

Att lyssna in och svara an till det som är viktigt för dig,
är en kärlekshandling till såväl dig själv som till din omgivning.

Självkritikens goda syfte

2011-09-15T21:46:00.000-07:00

Självkritik gör ont; det smärtar och det bryter ner.

Man kan fråga sig varför det då är så vanligt.
Varför ägnar sig människor som är kärleksfulla mot sin omgivning,
ibland åt ett så tillsynes hänsynslöst beteende mot sig själva?

Självkritik kan byggas upp gradvis utan att vi är medvetna om det
och sedan bli vårt spontana sätt att bemöta oss själva.

Att döma sig själv, är paradoxalt nog ett sätt
att försöka ta hand om sig och tillgodose sina behov.

Om du är en van självkritiker,
kan du se vilket behov du försöker tillgodose genom att kritisera dig själv?
Om du identifierar behovet, skapar du möjligheter att finna
andra sätt för att tillgodose det.
Då möjliggör du för dig själv att hitta förhållningssätt som vidgar
snarare än förminskar ditt livsrum.

Vi kan omedvetet försöka tillgodose många olika behov
genom att kritisera oss själva.
Det kan vara behovet av trygghet och frihet
(från andras straff och kritik då jag redan dömt mig själv),
tröst (andra får lyfta mig),
gemenskap (med andra som mår dåligt) eller liknande.

Exempel på hur självkritik kan vara ett sätt att försöka tillgodose ett behov:

Antag att jag är självkritisk för att jag är rädd
för att bli kritiserad och utdömd.
Om jag kritiserar mig själv, utsätter jag mig för det jag försöker undvika.
Det jag längtar efter är att vara välkommen och duga som jag är;
att få känna mig accepterad.

När jag försöker tillgodose det behovet genom självkritik,
har jag redan från början fråntagit mig möjligheten
eftersom jag kritiserar mina försök och mitt sätt att vara.

Vad kan jag då göra i stället?
Jag kan börja godkänna mig själv i varje stund,
även det hos mig jag brukat kritisera.
Jag kan välja eller söka upp en pålitlig person att göra mig synlig inför,
en person som kan se mig med kärlek.
Jag kan ta mig själv i handen och bekräfta mig själv som fin,
som värdefull och älskad.
Jag kan krama om mitt inre barn och berätta
att han eller hon är välkommen.

När jag är självkritisk och sträng,
är det mitt inre barn jag förtrycker.
Mitt inre barn, det oskyldiga, sårbara, kryper ihop
och väntar på att få börja leva.
Får jag kontakt med det barnet,
vill jag inte vara sträng mer.
Strängheten kan bara finnas när jag glömt barnet.
Välkomnar jag barnet, behöver jag inte vara rädd längre.
Tillsammans är vi trygga.

Leva från sitt hjärta

2011-09-12T23:24:00.000-07:00

Att följa ditt eget hjärta,
är den enda väg som för dig hem till dig själv.
Att lyssna till andra mer än till dig själv,
kan bara leda dig vilse, bort från din egen väg.

Om du vill leva ditt liv i harmoni med dig själv,
behöver du själv ta ansvar för vilka värderingar
du vill skall få råda för dig.

Du behöver ge dig själv rätt att bestämma över din väg;
att värna om att du lever ett liv som du står för,
som är ditt.

Du behöver stå upp för dig själv och det som är viktigt för dig.
Det som är viktigt kan handla om dig,
men det kan även handla om en genuin vilja
att se till någon annans bästa.

Om du låter andras reaktioner på dina val och värderingar styra dig,
gör du dig själv maktlös inför ditt liv.
Om du låter majoritetens val få dig att tvivla på
att den väg du vill gå är gångbar,
behöver du lyssna noga till dig själv.
Bara du vet vad som är rätt väg för dig.

Hur kan man då ta ansvar för sig själv?

1. Du kan börja hejda dig själv
varje gång du märker att du anpassar dig till något
du egentligen inte håller med om eller tror på.
Bara notera, utan att värdera.

2. Du kan hejda dig själv varje gång du skyller på andra;
samhället, kulturen, dina föräldrar, din situation,
din yrkesroll, din familj etc.
Om du inte var offer för dem och deras åsikter,
hur skulle du göra då?

3. Rannsaka dig själv och se om du har värderingar
du egentligen inte står för.
Har du övertagit värderingar som inte stämmer för dig
och gjort dem till dina?

Grattis i så fall, för när du ser att de är dina
och inte någon annans,
kan du påverka dem.

4. Tro dig själv om gott. Tro på ditt eget omdöme om ditt liv.

5. Lyssna noga till de känslor och behov som
ditt inre och dina reaktioner ger uttryck för.
Lyssna till vad som är viktigt för dig på ett djupare plan
och låt det få färga dina val.

Om du lever ditt liv utan att lyssna till dig själv,
riskerar du att gå igenom livet utan dig själv.

Vi kan överta ageranden, tolkningar och tankemönster
från den miljö där vi växte upp.
Dessa kan sedan leva vidare inom oss långt upp i vuxen ålder.
Från början hjälpte de oss kanske att tillgodose viktiga behov
som gemenskap och trygghet.
När dessa värderingar och förhållningssätt med tiden tjänat ut sitt syfte,
kan de istället fungera begränsande.
Då behöver de synliggöras och förändras
för att vi skall kunna frigöra oss från dem.

Övertagna värderingar är inte alltid lätta att genomskåda hos sig själv,
men man kan få till exempel få syn på dem när man känner sig
irriterad, begränsad, styrd, ofri, avundsjuk, missunnsam eller liknande.

En värdering som lever i dig, är din.

Är den din, har du rätt att byta ut den om den inte stämmer för dig.
Det är du som har ansvar för att byta ut den,
om du inte står för den eller vill ha den.
Du själv äger den och kan göra vad du vill med den.

E

Krossa inte ditt hjärta mer.

2011-04-12T01:56:00.000-07:00

Min älskade vän,
krossa inte ditt hjärta mer.

Varje gång du dömer dig själv,
krossar du ditt hjärta.
Då upphör du att hämta näring från den kärlek som är källan till ditt liv.

Din tid är här;
tid att leva, glädjas och se godheten i dig.

Låt ingen eller inget fördunkla din blick.
Om någon kommer med en dömande "sanning", förlåt denne för detta ovetande.

Kämpa inte.
Släpp taget.
Och andas - in i den godhet som är du.

Kontakt

2011-04-02T09:12:00.000-07:00

Hur får man egentligen kontakt;
genuin kontakt med en annan?

Genom att lyssna;
sitta alldeles stilla och lyssna,
öppna medvetandet och ta in.

Genom att sträva efter att verkligen förstå,
innan man försöker göra sig förstådd.

Det viktiga är inte att själv ha något att säga.
Det viktiga är att vila i stunden
och bli en del av en större närvaro.

Det är när jag tror att jag måste ha något att komma med,
som jag förlorar förmågan att verkligen lyssna.

När jag verkligen lyssnar,
öppnar sig något
och all separation upphör.
Då är kontakten där.

Att nå sig själv bakom självkritiken

2011-03-31T01:36:00.000-07:00

Det är vanligt att distansera sig från emotionell smärta -
sårbarhet, ilska, avundsjuka, rädsla, smärta, sorg -
genom att täcka över det med självkritik eller självanklagelser.

När vi gör det, stöter vi bort delar av oss själva
och bekräftar inför oss själva att det är något fel på oss.

Om vi stannar upp och medvetet övar på
att acceptera oss själva med medkänsla och värme,
får vi det vi djupast längtar efter.
Ovillkorlig kärlek och djup kontakt;
en känsla av samhörighet.

Om vi inte kämpar mot smärtan utan välkomnar den,
kan den väcka den medkänsla som kännetecknar vår sanna natur.

När vi omfamnar vår egen smärta,
behöver vi inte längre agera stränga domare mot oss själva.
Något förändras och en hållning av medkänsla växer fram
och ersätter undan för undan den kritiska rösten.

Det kan försätta oss i kontakt med en kärlek
som finns djupt inom varje människa.

Som den sufiska poeten Hafiz skrev:

"Don't surrender your loneliness so quickly.
Let it cut more deep.
Let it ferment you
as few human or even divine ingredients can.

Something missing in my heart tonight
has made my eyes so soft
my voice so tender

my need for God
absolutely clear."

Konsten att säga nej på ett behagligt sätt

2011-03-30T03:24:00.001-07:00

Att säga nej, är för en del av oss en svår konst.
Vi har våra skäl;
allt är så roligt, vi vill inte att någon skall bli besviken,
vi vill ställa upp, de andra säger ja
och vi vill inte verka tråkiga eller vara nej-sägare.

Om det känns lättare att säga ja än att säga nej,
finns det ett bra knep att ta till.
Du kan säga ja, fast på ett nytt sätt.
Vad du än väljer att säga nej till,
så gör du det för att du säger ja till något annat.
Om du gör det tydligt för dig själv vad du säger ja till,
blir ditt nej bara ett naturligt resultat av ditt ja.

I situationer där det känns svårt att veta om man skall svara ja eller nej,
kan man ta hjälp av följande övning:

Tag två post it-lappar.
Skriv ja på den ena och nej på den andra.
Sätt sedan ”ja”-lappen på utsidan av handen och ”nej”-lappen på insidan.
Om någon ber dig om något och du svarar ja,
vänder du handens ”ja”-sida från dig
och handens ”nej”-sida mot dig själv.
Sedan frågar du dig själv vad du sa nej till för egen del
när du gav den andre ditt ja.

Om du säger nej till den andra,
vänder du handens ”nej”-sida från dig och handens ”ja”-sida mot dig.
Sedan frågar du dig själv vad du sa ja till när du gav den andre ett nej.

När man står och tvekar inför ett val,
kan man på så vis synliggöra vilket ja som ryms i ens nej
och vilket nej som blir en konsekvens av ens ja.
Kanske säger du ja till att jobba över.
Vad säger du då nej till?
Kanske säger du nej till att följa med på after work.
Vad är det då du ger ditt ja?

För den som har svårt för att säga nej,
kan det vara en hjälp att synliggöra det ja som varje nej rymmer.

Ett annat sätt att slippa säga nej i onödan,
är att komma med motförslag när något inte passar.
Låt säga att ni skall finna en tid för att mötas.
Den andre har föreslagit fyra olika tider,
men ingen av dem passar dig.
I stället för att säga ”nej, det går inte då heller”,
kan du som respons ge förslag på tider som passar dig.
Då kan du på en gång visa vad du säger ja till.

Det viktiga är att ditt ja är ett ja och ditt nej är ett nej.
När du är tydlig inför såväl dig själv som andra,
behöver du inte bli splittrad och ge halvhjärtade svar.
Att göra det du gör helhjärtat, är bra för välbefinnandet.
Då hamnar livet här och nu, och inte någon annanstans.

”Du vågar ditt ja, och upplever mening.
Du upprepar ditt ja, och allt får mening.
Nu när allt har fått en mening,
hur kan du leva annat än ett ja!”

(Dag Hammarsköld)

Att visa sin sårbarhet

2011-03-22T22:06:00.000-07:00

I mötet med vissa människor kommer allt fram i ljuset
och blir smärtsamt tydligt;
beteenden, mönster, reaktioner,
känslor, tolkningar, vilja, rädslor och sår.
Strategier för trygghet.

Ja, vissa människor fungerar som speglar för vårt inre;
för allt det där vi kanske inte ens kommer i kontakt med annars.

För någon kan det kännas skrämmande,
man kan välja att stänga av eller fly från det inre obehaget.

För mig är längtan vidare så stark; längtan till att bli hel.
Då behöver allt få komma fram i ljuset. Allt.

Jag tänker:
Vill jag erkänna och bejaka allt det jag bär inom mig nu
eller skjuta upp det till framtiden?
Våga mig ut på okänd mark nu
eller låta delar av mig själv förbli skrämmande?

Jag väljer ofta att stå naken och oskyddad när jag får förmånen
att komma i kontakt med sårbara delar av mig själv;
visar min mänsklighet i tillit till livet.

Vad som än händer, hur andra reagerar på mig,
har jag varit sann mot mig själv;
varit tydlig och synlig där jag är i min utveckling.
Jag låter mig själv vara ok.

Alternativet att gömma det genuint mänskliga någonstans inom,
är för mig betydligt mer skrämmande än att välkomna allt fram i ljuset.
Att fly eller stänga av, får mig att må dåligt.
Att välkomna allt, får mig att må bra.
Det kan vara svårt till en början, men väldigt läkande på sikt.

När mina mönster och strategier är ute i ljuset,
kan jag se dem.
Då skapas ett litet mellanrum mellan mig och mitt beteende,
så att jag med kärlek kan hjälpa mig att växa,
prova nya beteenden, vara kvar utan att agera,
se vad som egentligen är sant.
Då behöver jag inte styras av rädsla eller av ett försvar
för att slippa bli rädd och ledsen.

Jag släpper taget om andras reaktioner på mig,
visar mig och låter det bära eller brista.
Jag släpper taget om andras reaktioner på min mänsklighet.

Jag kan inte styra vad andra tänker, tycker och gör när jag visar mig.
Kanske stannar de kvar och ser på mig med kärlek.
Kanske lämnar de mig. Jag vet inte.
Men om jag bara visar det jag vet att andra kan tycka om och ta till sig,
då får jag aldrig veta. Då kväver jag långsamt mig själv.

Att visa allt för någon jag verkligen älskar,
är som att kasta mig ut;
att hoppa utan att veta hur jag kommer att landa,
om någon tar emot mig, om fallet blir hårt eller mjukt.

Jag hoppar ändå, i tillit till livet.
Det viktigaste är trots allt att jag tar emot mig själv.

Självrespekt; en kärlekshandling.

2011-03-16T23:28:00.000-07:00

Det brukar hända något när vi börjar relatera till oss själva
som älskade och värdefulla.

Min erfarenhet är att det ger näring åt något äkta inom oss,
så att vi alltmer kan bli dem vi redan är.
Det hjälper till att frigöra det som vill växa fram och berika världen.

Oavsett hur du tidigare gjort, kan du när som helst börja uppmuntra,
bekräfta och stötta dig själv;
se dina goda avsikter i allt och tro dig själv om gott.

Att visa sig själv respekt och omsorg,
är en verklig kärlekshandling.
En del i det handlar ofta om att acceptera sig själv och sin personlighet;
sin natur.
Inte som en flykt från ansvar, utan som ett bejakande av hela sig själv
utan skuld eller tillrättalägganden.

Om vi agerar kärleksfullt mot oss själva,
kommer vi även att agera kärleksfullt mot andra människor.

Om vi kan känna oss trygga och kärleksfullt bemötta hos oss själva,
blir vi trygga oberoende av andras förmåga att se och möta oss som vi önskar.
Vi blir fria att verkligen lyssna och se dem vi möter.

Vi är alla, var och en av oss, en viktig del av livet på jorden.
Agera varsamt mot den del som är du.

Självkänsla inifrån 5

2011-03-10T22:36:00.000-08:00

Hur vi förhåller oss till det som ber om vår uppmärksamhet inifrån,
påverkar hur vi mår.
Det i sin tur påverkar våra relationer.

Exempel:
Låt säga att jag inte känner mig till freds,
men (omedvetet) dömer mig själv för att jag känner så.
Kanske börjar jag då söka lösningen på problemet utanför mig själv,
söka efter fel i min situation eller hos min omgivning.
Kanske börjar jag även leta efter fel hos mig själv,
i tro att jag behöver ändra eller förbättra mig själv för att må bättre.

Detta leder lätt till frustration och irritation.

Kanske försöker jag få det inre tillståndet att försvinna,
då jag tycker att jag inte borde känna så,
eller att jag - om jag är missnöjd - borde ta tag i mitt liv och se till att må bra.

Kanske lyckas jag få känslan att försvinna,
men försvinner den utan att jag lyssnat till den,
kommer den att komma tillbaka.
Varje gång den dyker upp igen kommer den att ge mig obehag,
ända tills jag möter den utan att värdera den.

Om jag i stället känner känslan av att inte vara till freds
och låter den vara helt OK även för mig,
då blir det lätt att vara i känslan.
Då kommer den att klinga av efter en stund,
och min naturliga kreativitet får mig att orientera mig vidare
mot vad jag behöver och vill.

Det är vårt förhållande till känslorna som försvårar livet för oss,
inte känslorna i sig.

Om vi börjar öva på att umgås med hela registret av känslor,
kommer de efter en tid att bli en naturlig del av vårt liv.
Då behöver vi varken undvika dem eller hamna ur balans då de kommer.
I stället kan de berika oss och fördjupa vårt liv.
När vi kan vara med alla våra känslor,
får vi tillgång till en värdefull trygghet i vårt inre.

Självkänsla inifrån 4

2011-03-09T19:44:00.000-08:00

Att lyhört lyssna till dig själv,
till det du upplever, känner och behöver,
är ett sätt att ta ansvar.

När du inte lyssnar, vem tar ansvar för dig då?

Det är en vanlig missuppfattning att det är själviskt
att se till sina egna behov.
Likaså är det en vanlig missuppfattning att personlig utveckling
leder oss till ett liv där vi slipper känna tvivel, osäkerhet, rädsla och smärta.

Så är inte fallet, tvärt om.

När vi tar ansvar för oss själva, våra upplevelser, känslor och behov,
blir vi fria att se och möta andra som de är, i deras upplevelser,
utan att blanda samman det med något
som pockar på uppmärksamhet i oss själva.

I takt med att vi arbetar med vår personliga utveckling
och vidgar vår trygghetszon,
kan vi tillåta allt mer av vår mänsklighet och sårbarhet att komma fram.
Det är trots allt den som förenar oss.

Att lyssna med kärlek och medkänsla till oss själva,
är ett sätt att ta ansvar;
att svara an.

Om vi inte lyssnar, kommer tillsist någon annan att behöva ta ansvar för oss,
eftersom vi kan bli sjuka och utmattade.

Lyssnar vi empatiskt, kommer vi med större sannolikhet
att vila när vi är trötta, ge oss trygghet när vi är rädda,
be om hjälp när vi har det svårt eller göra en förändring i livet,
om det är vad vi behöver.
Om vi bemöter oss själva med kravlös kärlek,
kommer vi inte att missa det som är viktigt för vårt välbefinnande.

Det är en oändlig skillnad i att bemöta sig själv med värme
och att göra det med stränghet.

Det kan finnas många skäl till varför vi inte får kontakt
med det som vill göra sig hört inifrån.

Kanske tror vi att vi inte har rätt att se till våra egna behov,
utan bara till andras.

Kanske har vi omedvetet värderat våra känslor och behov som oviktiga,
försökt få dem att försvinna på olika sätt,
censurerat bort dem då de inte stämmer med vår självbild.

Kanske finns det en stränghet i vårt lyssnande;
där vi talar om för oss själva att vi har känslor och behov
som vi (omedvetet) tycker att vi inte borde ha
och därför ignorerar.

Ju mer vi tillåter allt det som är levande i oss finnas,
desto mer livsrum får vi.

Ju mer vi tar ansvar för att ge oss själva det vi behöver,
desto mer fria blir vi att möta andra som de är och se till deras välbefinnande.

Varför?

För att vi redan känner oss sedda och hörda och välkomna som vi är.

Självkänsla inifrån 3

2011-03-08T20:20:00.000-08:00

När vi lyssnar till oss själva med värme och medkänsla,
känner vi oss välkomna som vi är.

Så, hur gör man då det?
För den som är tränad i självkritik,
är det kanske inte så lätt sluta lyssna till den stränga rösten.

Ett första verktyg för att lyssna med värme,
är att skapa ett litet mellanrum mellan sig och sin situation.
Självdistansen gör det möjligt att se sig själv utifrån.

Ett andra är att sedan relatera till sig själv
som till någon man älskar villkorslöst.

För att få kontakt med värmen och medkänslan i lyssnandet,
kan det vara en hjälp att relatera till sig själv som ett "du".
Då talar du med ett inre ”du” och frågar dig själv vad du upplever nu,
vad du känner, vad inom dig som ber om din uppmärksamhet.

Om du har lätt för att vara sträng mot dig själv,
kan du föreställa dig att det är den människa
du älskar mest i hela världen som är i din situation,
och sedan lyssna till dig själv som du skulle lyssna till den du älskar så.

Du kan även föreställa dig att det var ett älskat, sårbart barn
som kände och tänkte som du,
och ge dig själv den kärlek du skulle velat ge det barnet.

Att lyssna till sig själv så, skapar en varm plats inom
där du blir kärleksfullt bemött precis som du är,
hur du än känner dig.

Självkänsla inifrån 2

2011-03-07T21:27:00.000-08:00

När vi var små, var vi utelämnade till hur andra såg på oss;
till andras förmåga eller oförmåga att se och bekräfta oss.

När vi blivit vuxna, har vi både ansvar och rätt
att välja vad som ska gälla för oss;
hur vi vill se på oss själva, vad vi vill tillåta.
Då infinner sig nya möjligheter att påverka vårt liv.

Hur vill du ha det om du får bestämma helt själv över ditt liv?
Vad vill du få lov att känna, behöva, uppleva?

Ordet ansvar kan för många låta hårt.
Det ansvar jag avser, handlar om att svara an;
att mjukt stanna upp för att lyssna och svara an
till det som den inre rösten kommunicerar.

Ett viktigt val står för många mellan självkritik (maktlöshet)
och självempati (ansvar).
När jag är empatisk mot mig själv,
har jag fokus på det som är levande i mig,
på känslorna och behoven.

Jag välkomnar allt, utan att värdera det.
Jag lyssnar med värme till det som rör sig i mig, vad det än är.
Det ger en känsla av att vara välkommen och älskad,
hur jag än mår, vad jag än upplever.

När jag välkomnar mig själv som jag är,
känner jag mig välkommen.
När jag är sträng mot mig själv,
upplever jag kärleken som villkorad.

Känner du igen det?

S

Självkänsla inifrån, del 1.

2011-03-06T22:51:00.000-08:00

Många gånger söker vi efter det vi längtar efter utanför oss själva;
väntar på att någon annan ska se hur mycket vi längtar
efter att bli förstådda och sedda som vi är,
längtar efter att få höra att vi har gjort tillräckligt,
att någon annan skall få oss att känna oss älskade.

Om vi gör oss beroende av att andra skall ge oss den bekräftelse vi behöver,
lägger vi vårt liv i händerna på en omgivning som inte har en aning
om vilken viktig roll den fått.
När vi låter vår tolkning av andras reaktioner svara på frågan om vi duger,
skapar vi en otrygg miljö för oss själva att leva i.

Andras reaktioner på oss har till stor del med deras liv att göra.
En strävan efter att duga i andras ögon, att bli omtyckta av andra,
att bli rätt förstådda, att undvika konflikter, att passa in,
är en strävan utan slut.
Om vi lyckas med det eller ej är bortom vår kontroll,
och det finns idel nya människor att bli bedömda av.
Om vi istället tar saken i egna händer,
kan vi ge oss själva den inre trygghet och stabilitet vi behöver.

Den enda människa som alltid kan finnas där för mig, är jag själv.
Min omgivning har brister och kan omöjligt ge mig allt det jag behöver.

Jag själv finns alltid där i mitt liv,
och därför är det av stor vikt att just jag möter mig själv
med den kärlek och förståelse jag längtar efter att få från andra.

Om jag lär mig skapa en empatisk och trygg relation till mig själv,
skapar jag samtidigt en trygg plats i mitt inre.
En plats där jag vet att jag alltid kommer att bli kärleksfullt bemött.
Om jag vet att jag är OK inför mig själv, vad som än händer,
kommer det att hjälpa mig att må bra
oberoende av min omgivnings oförmåga till villkorslös kärlek.

Om jag däremot är sträng och kritisk mot mig själv,
spelar det ingen roll hur varm och förstående min omgivning är.
Det går in, och det går ut och kvar står jag med mig själv när de gått därifrån.

Så, hur kan man då lära sig att bli generös och kärleksfull mot sig själv?
Och hur värnar man om sina gränser
när man är en ambitiös person med stort hjärta för sin omgivning?

Det är frågor som jag kommer att skriva om under våren.
Välkomna att ta del av det.

Med värme
Evalotta

2011-01-07T00:58:00.000-08:00

Medkänsla och smärta

2010-12-29T08:58:00.001-08:00

'I samma stund som vi försöker undvika känslomässig smärta,
mister vi vår förmåga till medkänsla.
Smärtan och medkänslan kommer från samma plats i vårt inre.
Är den platsen öppen, flödar kärleken.'

Jag kan omedvetet försöka undvika den känslomässiga smärtan på olika sätt.

Ett är genom anpassning.
Om jag agerar på ett sätt som inte väcker upp svåra känslor hos någon annan,
skyddar jag mig från att bli förskjuten.
Jag kan ta ansvar för andras behov istället för att ansvara för mina egna,
och skydda mig från att bli övergiven.

Ett annat är genom att döma.
Om jag dömer någon annans beteende,
är det för att jag inte välkomnar smärtan det väckt utan istället känner skuld.
Om någon annans beteende väcker min osäkerhet
och jag inte tar ansvar för det jag känner,
då kommer jag att antingen döma mig själv eller den andre,
och medkänslan uteblir.

Ytterligare ett annat är flykt.
Istället för att känna det som känns,
kan jag försöka få det att försvinna;
antingen genom att stänga av inombords
eller genom att stänga av den andre.

Vilket sätt jag än väljer,
försvinner min förmåga till medkänsla när jag agerar så.

Varför?

För att det gör mig självupptagen och oförmögen att se,
såväl utanför mig som mig själv.
Jag kan inte se den andre och hans hjärta.
Jag kan inte se mitt eget hjärta.

Först när jag med värme är kvar i allt som känns inom mig,
blir jag fri att se den andre.
Fri att känna sann medkänsla.

Att möta sina djupaste rädslor

2010-10-18T01:05:00.000-07:00

Jag har umgåtts med mina djupaste rädslor under några dagar.
En händelse i nuet fick gammal smärta att vakna.

Jag insåg inte först att den var gammal;
det var nu den kändes, i denna stund, i denna relation.

Det är lätt att börja leta efter läkedom och tröst i nuet,
i den relation där smärtan väckts.
Ofta är det inte där läkedomen finns.

Hur tröstad jag än kan bli i nuet,
kan smärtan väckas om och om igen
om jag inte härleder den tillbaks till dess ursprung.

Smärtsamma upplevelser och tolkningar i nuet,
bottnar så ofta i gamla sår och mönster.
Jag härleder dem tillbaks till den flicka jag en gång var
och evigt bär inom mig.
Jag ser henne och finns som en trygg famn för henne,
när hon återupplever sin smärta.

Jag tillåter henne att vara i smärtan, visar henne att allt är som det ska.
Jag andas med henne,
viskar att hon är modig som vågar vara i kontakt med allt det svåra.
Marken som försvunnit under hennes fötter,
kommer snart att ersättas av en ny och stabilare grund.

Jag låter alla min inre flickas mönster stiga upp till ytan.
Det gör ont, men det är ok.
Jag ser hur hon vänt så mycket mot sig själv;
trott att utebliven kärlek varit hennes fel,
tolkat andras brister som ett utdömande av henne.

Jag visar henne på en djup nivå,
att ingenting som hänt hennes någonsin varit hennes fel.
Det är ingens fel.
Inget hon mött eller saknat, har med henne att göra.
Det andra inte kunnat spegla hos henne, har med deras brister att göra,
inte med hennes person.

Och ännu större: vad hon, jag, än möter i min vardag här och nu,
så kan jag frikoppla det från min person.
Den som säger sig älska mig,
men inte finns där som jag önskar, älskar mig.
Det är sant.
Man kan älska någon djupt och ha egna mönster och sår,
som gör det omöjligt för en att visa kärlek som man skulle önska.

Rädslan för att bli övergiven finns hos de allra flesta,
om man skrapar lite på ytan.
Den rädslan färgar våra val, hur vi relaterar, vad vi visar, hur vi möter varandra.

Den som stänger av sina känslor inför sig själv,
kan inte visa mig sin värme.

Den som dömer ut sin egen rädsla och oro,
kan inte möta mig när min rädsla och oro gör sig påmind.
Det betyder inte att min rädsla och oro inte får finnas,
bara att den andre inte förmår möta mig där just nu.

Ibland kan det vara bra att inte få den tröst och den bekräftelse jag längtar efter i stunden.
Det kan få mig att istället söka på ett djupare plan, i mitt eget hjärta.

I min egen mitt är det alltid stilla.
I orkanens öga, under all turbulens,
finns en alldeles klar och fridfull plats.
Där finns läkedom och klarsyn att hämta.
Där är jag redan hel och därifrån kan jag hela mina sår.

Integritet

2010-09-23T23:42:00.000-07:00

Integritet innebär för mig att integrera alla sidor hos mig själv
och ge mig själv värdighet i allt.

Det innebär att förena paradoxer,
att samtidigt bejaka det sköra och det starka,
det visa och det vilsna, det trygga och det osäkra.
Allt i mig får vara sant; finnas samtidigt och evigt.

Det vilsna, sköra, osäkra får leva evigt, det behöver inte försvinna.
Enda anledningen till min vilja att få det att växa bort,
är min bristande insikt i dess funktion i mitt växande.
För att kunna förnyas,
behöver jag komma från en plats som är med skör än stabil.
För att vidga mitt livsrum behöver jag ge mig ut ur min trygghetszon,
och då följer otrygghet och osäkerhet med på vägen.
Det ena leder till det andra.

Jag kan ha min skörhet på ytan, väl synlig,
men ändå ha hög integritet.
Hög integritet innebär för mig att vara öppen och transparent
i visshet om mitt värde.
Det innebär att inför mig själv bejaka mitt värde och min värdighet,
oberoende av hur andra reagerar på mig.

Det jag gör driven av rädsla, ger mig låg integritet,
även om det innebär att jag håller andra på avstånd.
Allt jag gör för att andra ska älska mig,
med stråk av tvivel på att jag är älskad som jag är, sänker min integritet.

Hög integritet innebär för mig att vara den jag är.
Att se storheten i allt.
Bredvid det starka finns en skörhet,
bredvid det sköra finns något starkt.
Tillsammans med det vilsna finns en trygghet,
nära det trygga finns något vilset.

Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.
Det finns ingen gräns för hur mycket vi kan vidga vår trygghetszon,
ingen botten i hur djupt vi kan utforska vår själ.

Integrera och integritet.
Det är intressant med ordens nära släktskap.
Att integrera allt i sin person ger integritet; värdighet i allt,
möjlighet att förena paradoxer i sitt liv och låta allt finnas samtidigt.

Affekt

2010-08-18T11:06:00.000-07:00

I affekten finns en drivkraft som förblindar och starka känslor är i omlopp.
Det kan vara passionerad kärlek, stark vrede, besvikelse, irritation, frustration, hat, avund, svartsjuka, längtan.

Vad jag än känner, tror jag på det goda i att vänta ut affekten.
Vänta tills känslorna lugnat sig.
Lyssna till affekten, lyssna igenom den.
Försöka nå mitt eget hjärta och den grund ur vilken de starka känslorna kommer.

Om jag står ut med att inte interagera i affekt,
kommer jag efter en stund eller en tid att landa i mig själv.
Då kommer jag att se klart igen.
Jag kommer att kunna se med perspektiv och agera varsamt.

Jag har aldrig varit med om att något gott har kommit ut av interaktion i affekt. Inte heller har någon av de ”sanningar” jag tyckt mig framföra,
varit nyanserade och konstruktiva.

Kan jag inte möta någon utan upprörda känslor,
kan det vara klokt att vänta med att mötas.
Vill jag inte vänta, gör jag klokt i att informera den andre om mitt tillstånd,
ta ansvar för min oförmåga att se klart,
ta ansvar för min oförmåga att ta ansvar för mina känslor.

Om vi skall kunna hjälpa varandra till ett möte när känslorna är upprörda,
behöver vi försöka se igenom affekten både hos oss själva och hos den andre.
Kan vi inte det, kan det vara klokt att inte försöka.
Inte än. Då kan affekten få blomma ut inom oss själva.
Alla känslorna kan då bejakas (utan interaktion).
Vi kan älska, hata, förskjuta, fördöma och åtrå,
men utan att interagera med föremålet för dessa känslor.

Om vi inte har så bråttom att reda ut saker med den andre,
utan först låter våra egna sår, rädslor och brister bli synliga för oss själva,
ökar förutsättningarna för att vi ska kunna mötas.
Det gör också att en genuin kärlek kan växa fram i vårt inre.
Jag tror inte att vi kan bestämma oss för att älska någon annan.
Inte heller kan vi bestämma oss för att inte känna det vi känner.

Vad vi kan göra är att vara närvarande med oss själva i det vi känner.
Låta allt som känns kännas.
Se oss själva, vara där, vara nära vårt hjärta med kärlek och medkänsla.
Sedan kan en stilla kärlek, medkänsla och värme få utrymme att växa fram i vårt inre.

Vi kan skapa förutsättningar för kärlek genom att låta hjärtat bli mjukt och formbart, men kärleken den kommer av sig själv.
Den vill älska, det är dess natur.
Överallt där vägen är fri, bryter den fram.
Vi behöver bara vara stilla, vara där, vara nära vårt hjärta.

Den starka, mellanmänskliga kärleken

2010-08-08T08:36:00.000-07:00

Det finns så mycket kärlek som stängs inne av rädsla och osäkerhet,
rädsla för vad kärlekens kraft skall göra med oss,
rädsla för att älska fel person för mycket,
rädsla för att bli sårade, att älska utan gensvar,
att inte själva vara värda att älskas.

Jag önskar att det vore annorlunda.

Kärleken är onekligen en stark kraft.

Jag har valt att utsätta mig för den,
för att lära känna den.
Lära känna vad den väcker i mig,
följa den såväl till den andres hjärta som till mitt eget.
Det är en smärtsam och underbar bekantskap.

När jag möter en annan människa på djupet,
ser in i ögon som ser,
blir kvar länge i en blick och låter mig bli berörd,
då vaknar kärleken inom mig.
Det är oåterkalleligt och den människan
kommer för evigt att vara mig kär.

Att låta mig beröras av någon,
väcker även längtan och saknad,
en känsla av att vara påtagligt levande,
djup mening.

Går jag djupt, djupt in i mitt hjärta finner jag
att det väcker något ursprungligt;
det är så här det skall vara,
det är så här vi är ämnade att mötas:
nära, hjärta till hjärta,
i total tillit och kärlek.

Vad gör det om det gör ont att älska?
Kärleken som uppstår i mötet, varför skulle vi dämpa den?
Tona ner den?

Den kärlek som uppstår i mötet, är för mig djupt andlig;
det är kärleken som älskar genom oss,
och det gör den när vi inte blockerar dess väg med vår rädsla,
våra reservationer, vår misstro till våra egna motiv.

Så jag vill fortsätta att älska!
Bejaka den kärlek som finns, som känns.
Dela den, trots alla våra tillkortakommanden och rädslor.
Låt den såra och hela mig, föra mig hem.

Det inre barnet och det övermäktiga ansvaret

2010-05-01T02:09:00.000-07:00

Barn kan ta på sig ansvar som inte tillhör dem. Barn anpassar sig, då de står i beroendeställning till de vuxna de lever med. De kan ta på sig ansvar för hur deras föräldrar mår och för andras oförmåga att ge dem den villkorslösa kärlek de behöver. De kan dra slutsatser om sig själva, med följd att ett övermäktigt tung och omöjligt ansvar faller på dem.

Det finns vuxna som bär ett starkt ansvarskännande barn inom sig.
Det finns trötta, ledsna, arga, uppgivna och revolterande ansvarstyngda barn som lever i vuxna kroppar och emellanåt tar över i de vuxnas liv. För dessa ansvarstyngda barn kan det upplevas ansvarsfullt och absolut nödvändigt att göra sig av med det ansvar som inte tillhör dem. Ansvaret behöver läggas tillbaka där det hör hemma, hos den vuxne. Ett sådant ansvarstagande kan ta sig uttryck i att vuxna människor agerar som offer, säger ifrån på skarpen, gör klart för sin omgivning att de inte finner sig i detta längre, försöker lägga skulden på någon annan, förflyttar problemet från sig själva till sin omgivning. Det ansvarskännande barnet försöker frigöra sig från den orimliga ansvarsbördan. Ett naturligt första steg i den processen kan bestå i att förlägga skulden utanför sig själv.

En vuxen som får sig en avhyvling i ett sådant läge, kan känna sig mycket förvånad. Ofta kommer utskällningen som en blixt från en klar himmel. Det gäller då att förstå att det finns ett barn i den vuxnes kropp, ett barn som revolterar, ett barn som inte vet något annat sätt att ta ansvar på just då. Det barnet försöker bara göra sig av med ansvar han inte skulle behövt bära från början.

Om du åker på en utskällning, prova då att se ett barn som försöker befria sig från omöjliga krav han en gång trodde att han måste leva upp till.
Om du själv bär på det arga, skrikande barnet, se då att det trötta barnet längtar efter frihet att leva sitt liv, frihet från omöjliga krav, frihet att ta ansvar för sig själv och sina egna behov.

I inget av fallen behövs skuld, bara empati.

När det anpassade barnet i den vuxne frigjort sig från det ansvar hon under alla år burit åt någon annan, kan han börja ta ansvar för sin situation på ett helt nytt sätt. Då kan hans egna behov få utrymme. Då kan han värna om sina egna gränser utan skuld.

Det har stor betydelse att förstå det ansvarstyngda barnets perspektiv. När det inre barnet tar över, kan det i sin omgivning börja agera utifrån hur det aldrig mer vill bli bemött. Möter han då en person som representerar det han aldrig mer vill bli utsatt för, kan denna person få sig en rejäl känga. Ur barnets perspektiv innebär detta att ta ansvar. Ur den vuxnes perspektiv kan det beteendet framstå som ytterst oansvarigt. Det gäller att veta vem som talar; ett barn genom en vuxens mun eller en trygg, stabil vuxen.

Sambandet mellan självempati och tro

2010-04-20T00:27:00.000-07:00

Jag har levt med en fråga en längre tid nu.

Hur viktig är den andliga dimensionen när det handlar om att kunna ge sig själv villkorslös kärlek?

För mig är tron på vårt opåverkbara värde fundamental, likaså tron att vi är villkorslöst älskade.

Jag har även erfarit en omvälvande kärlek i djupet av mitt innersta, när jag varit tom och inte haft någonting att komma med.

Jag vet inte hur viktigt det är för min förmåga att vara empatisk mot mig själv (möta mig med förståelse, kärlek och medkänsla i alla lägen), men jag vill veta.

Min fråga är hur viktig tron är för att på djupet kunna införliva ett kärleksfullt förhållningssätt till sig själv.

Med tro menar jag då det vi i praktiken sätter vår tillit till, inte ett teoretiskt resonemang.

Hjälp mig gärna att växa i förståelse genom att dela med dig av dina egna erfarenheter. Det är mycket värdefullt för mig.

Med värme
Evalotta

Försök inte bli en bättre människa

2010-02-23T08:08:00.001-08:00

Jag tror inte på att försöka förändra sitt sinnestillstånd, rycka upp sig, sluta tänka negativt eller byta ut en tanke genom att börja tänka en annan ett tusental gånger. Jag tror inte på att försöka förändra någonting hos sig själv.
Jag tror att våra tankar kommer ur våra känslor, eller ur de känslor vi har men inte känner.

Om vi försöker förändra och göra om utan att först lyhört lyssna,
är risken stor att vi missar viktiga budskap från vårt inre.

Jag tror på att lyssna till sig själv med empati;
att med värme fråga vad som hänt och hur det känns.
Jag tror på att välkomna alla känslor, vilka de än är.

Det är inte känslorna i sig som är skrämmande eller svåra att vara med;
utan den kritik och det förtryck av dem som vi själva ägnar oss åt.
Först när jag välkomnar det jag känner, även om jag inte gillar det,
kan jag må bra och känna mig mjuk inuti.

Att avvisa känslor, är att avvisa mig själv.
När jag känner det jag känner, får jag också kontakt med det jag behöver, längtar efter och saknar.
Välkomnar jag mina känslor och behov, välkomnar jag också mig själv.
Det ger mig en känsla av att vara välkommen och älskad som jag är.
Det hjälper mig att vara den jag är, för om inga känslor behöver gömmas eller rädas, vad finns då att dölja?

Skall något bytas ut, så tror jag att det är kritik mot empati i relationen till sig själv.
Tar du ett steg åt sidan och börjar lyssna med värme och medkänsla till oro, självkritik, dåligt samvete, måsten och borden, kommer även tankarna att lugna sig. Hejdar du din tanke och frågar dig själv vad du känner, tar du kontakt med det som är levande inom dig. Lyssnar du även till vad du behöver och längtar efter, och försöker finna sätt att möta behovet, är du hemma. Hemma hos dig själv.

Hur skulle du vilja ha gjort?

2010-02-10T18:38:00.000-08:00

Om jag befinner mig i en svår situation,
tar jag gärna hjälp av framtiden för att komma ur den.

Jag stannar upp och frågar mig själv:
När detta är över, hur skulle du vilja ha gjort?
Det hjälper mig att kunna göra det jag egentligen vill.

I ett stressat läge kanske jag spontant höjer rösten och blir irriterad
när barnen inte är med på min tidsplanering.
Jag kan låta arg och på ett sätt jag inte vill.
Om jag då hejdar mig själv och frågar:
"Vad vill du att de skall uppleva nu?
Vad vill du att de skall minnas?",
hjälper jag mig själv att agera annorlunda.
Det kanske inte går från början, men jag kan när som helst börja.
Börja igen och igen. Om det inte gick alls, kan jag alltid i efterhand kommunicera vad jag önskar att jag hade gjort.

Om jag i en konfliktsituation upplever att det är den andre som är problemet,
försöker jag hejda mig själv igen.
Jag flyttar perspektivet till hur det kommer vara när vi är igenom konflikten och förstår varandra.

Från framtidsperspektivet vet jag att ingen bär någon skuld.
Där vet jag att det handlar om känslor som väckts i mig och känslor som väckts i den andre.
Allt vi behöver göra är att vara med våra känslor,
utan att värdera, analysera eller döma dem.

Att hämta kunskap från framtiden då konflikten är löst,
hjälper mig att stanna upp och fokusera på vad som händer i mig,
oberoende av den andre.
Det hjälper mig att se den andre,
utan att blanda in mig själv.

Allt det där vet jag till vardags, men i affekten behöver jag hjälpa mig själv att använda den kunskapen.

Frågan "Hur skulle du vilja ha gjort?" är användbar i många lägen när beslut skall fattas.
Den hjälper mig att leva från hjärtat.

Gå din egen väg, alla andra vägar leder vilse.

2010-01-31T01:49:00.000-08:00

Att följa ditt eget hjärta, är den enda väg som för dig hem till dig själv.
Att lyssna till andra mer än till dig själv, kan bara leda dig vilse, bort från din egen väg.

Om du vill leva ditt liv i harmoni med dig själv, behöver du själv ta ansvar för vilka värderingar du vill skall få råda för dig.
Du behöver ge dig själv mandat att bestämma att du duger som du är; att alla dina sidor och egenskaper har samma värde.
Du behöver ta ansvar inför dig själv att låta dig ha samma människovärde i alla situationer, vad som än händer och hur du än känner dig. Du behöver stå upp för dig själv och låta allt hos dig få finnas och vara välkommet.

Om du låter andras reaktioner på vilka känslor och tillstånd som är OK påverka dig, gör du dig själv maktlös inför ditt eget liv.
Om du låter majoritetens val få dig att tvivla på att den väg du vill gå är gångbar, behöver du lyssna noga till dig själv.
Bara du vet vad som är rätt väg för dig.

Hur tar man då ansvar för sig själv?

1. Du kan börja hejda dig själv varje gång du märker att du anpassar dig till något du egentligen inte håller med om eller tror på. Bara notera, utan att värdera.

2. Du kan hejda dig själv varje gång du skyller på andra, samhället, kulturen, dina föräldrar, din situation, din yrkesroll, din familj etc. Om du inte var offer för dem och deras åsikter, hur skulle du göra då?

3. Rannsaka dig själv och se om du har värderingar du egentligen inte står för. Har du övertagit värderingar som du inte står för och gjort dem till dina? Grattis i så fall, för när du ser att de är dina och inte till exempel dina föräldrars eller samhällets, kan du påverka dem.

4. Tro dig själv om gott. Tro på ditt eget omdöme om ditt eget liv.

5. Lyssna noga till de känslor och behov som ditt inre och dina reaktioner ger uttryck för. Lyssna till vad som är viktigt för dig på ett djupare plan och låt det få färga dina val.

Om du lever ditt liv utan att lyssna till dig själv, riskerar du att gå igenom livet utan dig själv.

Med värme
Evalotta

Att klara av eller att leva

2010-01-06T09:11:00.000-08:00

När jag var liten, tänkte jag på vad jag skulle göra när jag blev stor.
Som ung förberedde jag mig för det som skulle komma sedan; vuxenlivet.
Så var det då där, vuxenlivet.

Jag kan se hur jag så många gånger obemärkt förhållit mig till livet som något att klara; något abstrakt som jag behöver klara innan jag kan vila i det.

Så kommer de befriande stunderna då jag påminns om att detta kan vara min allra sista dag. Kanske blir det ingen mer, vem vet?

Jag saktar ner på stegen, ser bergens lysande gråa färger, känner hur snön som piskar i ansiktet gör kinderna varma och kalla på samma gång. Hemma väntar familjen. Jag går in och är alldeles närvarande. Det finns ett stilla lyckorus inom mig. Jag är här, jag lever. Så självklart och så lätt att missa.

Du, ett livets mirakel

2009-12-15T20:48:00.000-08:00

När jag ser vilken djup kärlek ett litet barns ankomst väcker hos sina föräldrar, vilket mirakel det nya livet är, berörs jag av att vi alla har varit små, nyanlända mirakel. Du och jag kom som ett livets mirakel in i någons liv. Att se vilken stark kärlek en förälder kan känna för sitt barn, bara för att barnet finns, berör något djupt inom mig. Du, jag, var lika älskade när vi kom hit.

Kanske kunde våra föräldrar få oss att känna det, eller så stod deras egna sår och brister i vägen. Oavsett vad de kunde eller inte kunde få oss att känna, var vi älskade. Oavsett vad de kunde visa oss, skulle de känt stor kärlek för sitt barn om de själva kunnat känna sig älskade.

Du är fortfarande ett livets mirakel. Ingen av oss upphör att vara ett livets mirakel bara för att vi blivit vuxna.
Kan du se det i dig själv, vilket underverk du är? När du var barn, var allt du kunde fantastiskt. Varje nyvunnen rörelse var stor.
Vilken dag upphörde det att vara så?

Kan du se; den dagen finns inte.

När du är vuxen, bär du själv förtroendet att relatera till dig som det livets mirakel du är. Du har då möjlighet att själv se det som kanske ingen kunde visa dig när du var liten. Du kan själv börja se på ditt liv och den du är med förundran och ömhet. Du kan säga "välkommen till världen, min vän" varje morgon när du vaknar och dagen är ny.

Du kan bemöta dig själv som den mest kärleksfulla, ömsinta förälder i varje situation då du behöver stöd. Du kan beskydda men också berikas av det mirakulösa barn du en gång var och någonstans ännu bär inom dig.

Du är fortfarande samma mirakel som när du föddes; det handlar bara om att själv ta in och se det. Det barn du en gång var, lever evigt inom dig. Det hjälper dig att leva nära livet, nära ditt hjärta och öppen inför dem som står dig nära. Det är samtidigt beroende av ditt beskydd för att kunna leva så; det behöver känna sig tryggt med att vara välkommet, älskat och värdefullt vad som än händer.

Relationen till dig själv påverkas av hur du relaterar till barnet inom. Det är barnet som reagerar när du blir rädd i relationer. Det är dig själv som barn du avvisar varje gång du kritiserar eller dömer dig själv. Det är ditt barn-jag som behöver få veta sitt värde, få känna sig välkommen och fin.

När du är vuxen, är det ytterst bara du som kan ta emot en ovillkorlig kärlek till dig själv. Du kan få den från olika håll, men bara du kan ta den på allvar och ta in den i djupet av ditt hjärta. Bara du kan låta dig vara ovillkorligen älskad, en livets gåva, ett mirakel.

En lyx att kunna vara den förälder (eller vän) man önskar

2009-11-28T09:47:00.000-08:00

"Nu förstår jag vilken lyx det är att kunna vara en bra förälder",
sa min vän efter ett tungt år.

Han hade fått erfara hur svårt det blev att vara den han ville vara,
när tillvaron gungade och livet var smärtsamt svårt.

Att kunna vara en god vän, partner, förälder eller medmänniska är ingen självklarhet. Det är en tillgång, en förmåga att ödmjukt tacka för.

Ibland kan det vara vist att se allt det som fungerar i våra liv, allt vi får och tillför vår omgivning utan att reflektera över det.
Något kan inträffa som får oss ur balans, tar fram sidor vi inte visste fanns och får oss att bemöta vår omvärld på ett sätt vi inte vill.

Förmågan att vara exempelvis en god förälder är inget statiskt, den kan svikta. Likaså kan förmågan att vara den människa vi önskar i andra relationer vara utom räckhåll för oss emellanåt.

Om du kan lyssna, har tålamod, kan känna och visa empati, om du kan vara en varm vän, förvalta då i tacksamhet den gåvan.

Om du inte klarar det, var då riktigt varm och mjuk mot dig. Var inte hård mot dig själv, du gör ditt bästa. Du, liksom alla andra, behöver en stor varm kram när du har det svårt. Saker kan förändras och bli lättare igen.

Känslominnen

2009-11-18T08:57:00.000-08:00

Känslominnen är känslor från förr som kroppen minns.
De kan vara behagliga och de kan vara smärtsamma.

Känslor vi inte haft redskap att hantera vid en viss tidpunkt, kan lagras som spänningar eller obalanser i kroppen.
Senare i livet, när vi har kapacitet att ta emot dem, händer det att de kommer fram. De kan då ta sig uttryck i form av stress, obehag, nedstämdhet eller liknande. Det betyder inte att vi håller på att börja må dåligt. Det betyder inte heller att vi ska försöka tänka positivt eller göra något som får oss att må bättre. Nej, när känslominnen väl krupit fram, kommer de att göra sig påminda tills vi tagit emot dem och känt färdigt. Sedan känns de inte längre.

Exempel på situationer när känslominnen kan komma, är när vi går på någon form av kroppsbehandling.

Jag var på akupunktur igår, och kände mig nedstämd efteråt. På morgonen kände jag en sorg och befann mig i samma sinnesstämning som när jag var 15 år. Jag kände samma existentiella oro som då.

I sådana lägen är det bra att veta hur känslominnen fungerar. Då kan man välkomna dem utan att börja analysera eller försöka få bort det obehag de kan ha med sig.

Hur kan man då göra?

Jag gick ut och lät alla känslorna komma fram. Jag andades, accepterade det som var mitt tillstånd just då och stannade kvar så länge det behövdes. Jag var närvarande där känslan kändes i kroppen, lyssnade, var förstående, var en stor och kärleksfull famn åt mig själv. Jag analyserade inte, tänkte inte, värderade inte. Jag lät den yngre versionen av mig själv få delge mig hur hon kände inför sitt liv. Sedan blev hon lugn. Sedd, hörd och trygg.

För mig är nyckeln att varken analysera eller värdera det som är. Nyckeln är att stanna kvar med det som känns. Det är inte farligt. Att avvisa känslor kan skapa ångest. Att välkomna dem, ger frid.

Älska även skuggan

2009-11-02T09:42:00.000-08:00

Det känns kanske skönare att må bra än att må dåligt, men det är fullt möjligt att vara stolt över sig själv hur man än känner sig.

Det går att uppvärdera alla sina tillstånd och sinnesstämningar och ge dem hög status. Oavsett hur andra tänker, kan du själv besluta dig för att du är värdefull och välkommen, hur du än känner dig.

Att för en kort eller lång tid inte må så bra, innebär att stå inför något hos oss själva som vi ännu lärt känna och accepterat. Vi kan stå ut i de mest svåra situationer om vi tar det fulla ansvaret för att godkänna oss själva så som vi är, just nu.

Det är ett vanligt fenomen att höra av sig när allt är bra och dra sig undan när det känns svårt. Det är synd. Det är när det blir grumligt inom som något nytt, spännande är på väg att visa sig. När något som varit okänt för oss vill fram i ljuset, kan det få oss att må sämre än nyss.

Personlig utveckling är ingen uppåtgående spiral, där vi mår bättre och bättre för var dag i ett liv allt mer befriat från smärta. Personlig utveckling innebär snarare ett stort arbete med att även våga se och integrera vår skugga, och successivt få tillgång till en allt större del av vår egen mänsklighet.

Det är av stor vikt att inte betrakta hur vi mår som ett mått på framgång. Att växa innebär att vandra på okänd mark, och där går vi inte med samma lätthet som i välkända trakter. Du kan vara stolt över dig själv. Du gör ditt bästa och förtjänar att bli bemött med kärlek och värdighet. Bemöter du dig själv så, blir det skönt att vara med dig. Det viktiga är inte hur du känner dig just nu, det viktiga är att växa i kärlek och bli en allt mer integrerad människa.

Två minuter och tillvaratagen väntan

2009-11-02T00:08:00.000-08:00

Ett litet mellanrum mellan dig och det du står mitt upp i, kan ge dig ett nytt perspektiv på din situation.

Om du saknar utrymme eller ro att meditera en längre stund varje dag, så avsätt två minuter. Två minuter är så kort att du alltid har tid. Det är så kort att du orkar sitta kvar även om du skulle känna stress.

Kanske känner du inget när du sitter still i tystnad en så kort stund, men det kan ändå göra något med ditt perspektiv efteråt. När livet går i ett, kan just mikropauser vara det som får dig att orka och fatta förankrade beslut.

Själv har jag gjort en meditativ plats bredvid datorn. Där står en ikon och några korta texter som berör mig. När jag väntar på datorn, vilar jag blicken där. En meditativ plats på skrivbordet kan varmt rekommenderas. Då kan man ta vara på all väntan bredvid datorn. Tiden kan bli till värdefull kontemplation i stället för dötid.

Konflikter och inre barn

2009-10-14T21:31:00.000-07:00

"Vad handlar det här om?", brukar jag fråga om jag och min man hamnar i konflikt. Det intressanta är vad som väckts i oss, inte det vi hamnar i konflikt om. Det brukar bottna i något annat, något som ligger fördolt för oss båda men som färgar vad vi hör och upplever.

Att ha rätt gör ingen lycklig, däremot blir vi lugna av att bli sedda. Ingen grälar för att kritisera den andre. Något i oss har väckts, något som är viktigt för oss på ett djupare plan, och detta något vill nå vår förståelse.

I brist på allomfattande klarsyn, kan det som väckts ta sig uttryck som kritik. Något i oss reagerar, och kanske tror vi att det beror på yttre omständigheter. Ofta är det i relation till någon annan som våra behov gör sig påminda, och då kan vi förledas att tro att lösningen finns där, hos den andre. Det gör den inte.

När fördolda tolkningar inom oss båda krockar, hamnar i i konflikt och börjar kanske gräla. Då står vi i någon mån maktlösa inför oss själva tills vi fått kontakt med vad det egentligen handlar om. Vi kanske tolkar, säger och gör saker vi inte alls vill.

Då gäller det att försöka få kontakt med sin empatiska, ansvarstagande vuxendel. Ofta är det vårt inre barn som reagerar och sedan längtar efter förståelse för sin reaktion.

När jag fått kontakt med den upplevelse som min reaktion speglar, välkomnar jag den med medkänsla. Då infinner sig ett stort lugn. Det som tidigare var ett problem, berör mig inte längre.

Det kan ta tid att få kontakt med den ursprungliga upplevelsen. Att flytta fokus från konflikten till att söka dess ursprung, kan hjälpa oss att stötta varandra i stället för att gräla.

Skuld lägger sordin på livsglädjen

2009-10-06T19:50:00.000-07:00

De senaste dagarna har något lagt sordin på min livsglädje. Jag har irriterat mig på småsaker och inte känt mig nära mitt hjärta, känt mig tjatig och småsint.

Så satte jag mig ner och stillade mitt sinne. "Småsaker", "tjatig", "småsint"; det var värderingar som sådde skuld. Skuld, som började växa mellan mig och kärleken. Skuld, som när jag kände efter, fick mig att känna mig sorgsen. Sorgsen över att bli missförstådd och avfärdad, främst av mig själv.

Jag tror inte på att avfärda sin egen eller någon annans reaktion på något genom att kalla det en struntsak.

Det intressanta är inte om något är stort nog att reagera på, det intressanta är vad som väckts. Det som väckts försvinner inte för att det blir avfärdat. Det finns kvar och det kommer tillbaka; det ges många nya chanser att förstå det på ett nytt och lyhört sätt.

Kanske tycker någon annan att jag inte borde reagera som jag gör, men skuld uppstår bara om jag själv håller med. Den som dömer mig, skulle aldrig göra det om han inte själv kände skuld.

Vägen ur skulden handlar för mig alltid om lyhörd kärlek; om att lyssna efter ett djupare budskap i reaktionen, att låta den berätta om en längtan och att låta den föra mig nära mitt hjärta. Det handlar om att låta allt vara OK, ovärderat OK.

Se med kärlekens öga

2009-10-02T08:16:00.000-07:00

"Låt först friden verka inom er själva,
så att även ni,
när ni har stillat er,
kan skänka frid åt andra."
(Ambrosius, o. 300 eKr)

Jag blir allt mer övertygad om att det mesta som behöver klarna, lösa sig eller redas ut, hanteras bäst genom en inre, kärleksfull process.
Lösningen på problemet, disharmonin eller konflikten finns oftast inombords. Det blir extra tydligt när ingen hjälp kommer utifrån; när vi möts av oförståelse, av avvisande försvar eller av utebliven respons.

Det är skönt att vara med bekräftande, varma människor som visar sin kärlek tydligt. Med dem blir det lätt att känna sig hemma, välkommen och öppen.

Med människor som känns kritiska, hårda och avvisande däremot, blir det en utmaning att behålla sin egen inre värme i mötet. Lika varma och avslappnade som vi kan bli i en varm människas sällskap, lika kalla kan vi bli i sällskap med en kall person.

Det kan då vara till en hjälpa att påminna sig om att de stängda, kritiska personerna är lika varma och mjuka som de skönt bekräftande; de har bara en vägg av försvar mellan sig och sitt mjuka inre.

Jag är ofta varm och mjuk, men inte alltid. Jag kan känna mig avskuren från mig själv och bli kall. Det finaste någon kan göra då, är att påminna mig om vem jag egentligen är genom att bara bemöta mig med värme. Lyckas vi möta varandra som om vi alla egentligen är varma, snälla människor som innerst inne vill ha genuin kontakt, då skulle mycket hända med våra relationer. De människor som mött mig med värme när jag haft försvaren uppe, har gjort stora avtryck i mitt liv.

Vi gör varandra en stor tjänst om vi relaterar till varandras hjärta i stället för att relatera till varandras försvar. Oavsett om vi vet om det eller ej, finns något ljust, varmt och levande i varje människa; något som längtar efter kontakt och närhet. Kanske finns detta något långt under ytan, kanske har det aldrig varit känt, men det finns och det är fullt av kraft.

Ro i det inre barnets själ

2009-09-24T10:33:00.000-07:00

Jag har några vänner med stor känslighet och tunn hud, som aldrig riktigt lyckades landa på jorden och komma till ro här. Livet blev dem övermäktigt och de gick ur tiden.

Jag har andra vänner som valt andra sätt att få jordelivet att funka. De har stängt dörren kring sin känslighet så att de skall slippa att bli berörda; sårbara.

Att leva som människa innebär att leva med sin känslighet, sin sårbarhet, sina behov av närhet och att våga visa sig som den man innerst inne är.
Med sin längtan, sin kärlek, sin brist, sin storhet, sin tro.

Något av det finaste du kan göra för dig själv, är att ge dig själv en totalt förutsättningslös kärlek. Oavsett om du tycker om dig själv eller ej, om du är en främling för dig själv eller står dig själv nära, kan du börja visa dig kärlek.

Det känsliga barn du än gång var, finns kvar i hela ditt liv. Inom dig finns en evigt ung essens, en del som blir lycklig av att bli bemött med kärlek. Kanske har du tränat länge på att döma och kritisera dig själv. Då är det inte lätt att känna sig trygg och komma till själslig ro. Du behöver då i stället ge ditt känsliga inre en varm kram och säga att du tycker om dig. Eller att du vill tycka om dig, att du försöker, är otränad, inte vet riktigt hur man gör när man tar väl hand om sig, men att du vill försöka. Du kan berätta att du vill börja lyssna i stället för att döma; bli mjuk i stället för hård. Att du vill välkomna dig själv som det mest älskade av barn.

Säg det igen och igen, tills själen vågar komma till ro.

Zen för småbarnsföräldrar, del 1.

2009-09-14T02:05:00.000-07:00

Zen för småbarnsföräldrar

Tre grundprinciper:

1. Andas djupt ner i magen. Gör det igen, och igen, och igen. När det är som mest stökigt; andas!
Tag för vana att ta några djupa andetag innan du tar tag i kaoset, andas i magen medan du tar tag i kaoset, och efteråt.

2. Försök att gå ner i varv även om du inte har möjlighet att vila.
Även om barnen ropar på dig hela tiden och du inte får en lugn stund, försök att göra flera gånger varje dag medvetet gå ner
i varv. Öva dig i att gå ner i varv även om det är körigt.

3. Acceptera att det är som det är just nu.
Försök att inte kämpa emot och försöka förändra läget. Att kapitulera och ge upp, om så bara för några minuter, kan göra
den mest omöjliga situation möjlig att hantera.

När undantagstillstånd råder hemma, försök att ha fokus på att tillämpa dessa grundprinciper.

Se även till att visa dig själv kärlek, värme och förståelse, hur du än hanterar kaotiska situationer med barnen. Det viktigaste är trots allt att aldrig skuldbelägga någon; inte sig själv, inte sina barn, inte någon annan. Alla gör vi så gott vi kan och har i grunden goda skäl till allt vi gör. Hylla dig själv för att du försöker och gör ditt bästa hela tiden.
Empati till alla, i allt.

Med värme
Evalotta

Att färdas hemåt till sig själv

2009-09-03T08:21:00.000-07:00

Det finns något varmt och mjukt i att inte analysera när det inre pockar på uppmärksamhet.

Befrielsen ligger aldrig i att veta varför du mår eller känner som du gör, vem som gjort fel, vad du borde gjort annorlunda.

Analysen stannar i huvudet och kan kanske ge en viss lindring, men den stora värmen kommer när du lyssnar till visheten från din kropp. Genom dina sinnen förmedlas oändligt mycket information om vad du behöver just nu; vad du behöver för att hela dina sår, vad du behöver för att känna dig lugn och tillfreds, vad du behöver för att känna dig levande.

Den information du kan få från ditt huvud är bristfällig och bygger ofta på dina egna fördomar om dig själv baserat på dina tidigare erfarenheter och tolkningar. Om du skapar dig utrymme och lyssnar efter en djupare röst, kan du få svar från en vis och klarsynt plats inom dig. De svaren visar dig vägen hem till dig själv.

Att släppa huvudets analys och ödmjukt lyssna till kroppens vishet, kan kanske kännas ovant. Varje försök för dig dock en bit på väg och med träning blir det allt lättare. Hur kan du då göra?

Dels handlar det om att medvetet börja lyssna efter svar någon annan stans än i huvudet; att utforska om det finns andra svar någon annanstans i systemet och försöka få kontakt med dem. Bara det faktum att du börjar söka andra svar än huvudets, kommer leda dig på den väg jag talar om.

Dels handlar det om att tro på att den information som kommer till dig genom bilder, känslor, förnimmelser, känslominnen eller liknande, faktiskt rymmer relevanta budskap till dig. Det handlar om att ge dig själv mandat att tillhandahålla viktiga svar.

Det handlar också om att med värme och nyfikenhet välkomna vad du än finner inom dig, så att ditt inre vet sig välkommet som det är och vågar göra sig synligt; att med värme välkomna dig hem till dig själv.

Det inre barnet

2009-08-24T10:30:00.000-07:00

Har du tagit väl hand om ditt inre barn idag?

Ibland kan det vara svårt att ta hand om sig själv; att veta vad man behöver, vad man känner, vad som får en att reagera som man gör. Det kan vara tämligen tomt, tyst och stängt när man försöker få kontakt.

Kanske beror tystnaden på att det lever ett barn därinne, ett barn som tystnat och inte längre vet hur det skall göra sin röst hörd. Det kan finnas ett barn som lever med en sträng inre vuxen, en som ännu inte förstått att barnet är OK precis som det är. Ett barn, som gör sig synligt genom starka reaktioner, fysisk smärta, ångest eller avstängdhet.

Det är av stor vikt vilka budskap vi ger vårt inre barn. Barnet är i sig själv friskt, sunt, oskuldsfullt och levande. Det är klarsynt och livsbejakande, mänskligt och närvarande. Precis som våra fysiska barn, är det uppmärksamt på subtila budskap om vilka villkor som gäller för det. Det är lyhört för vilka känslor och behov det kan ha och ändå bli accepterat. Det stänger av direkt om det fruktar att det kommer att bli förskjutet av den vuxne det delar kropp med.

Att ta hand om sig själv handlar till stor del om att ta hand om det inre barnet. Du kan ha en dialog med ditt inre barn, relatera till det som du skulle göra till ditt eget fysiska barn (eller någon annan du verkligen älskar djupt). Lyft det, hjälp det att tolka sina erfarenheter när det blivit skrämt, stötta det när det behöver mod, visa det överflödande förståelse när det har gjort något det ångrar och framför allt - visa det en totalt ovillkorad kärlek.

Befriande möte med rädslan

2009-08-21T22:01:00.000-07:00

Att möta sin rädsla fungerar ofta underbart befriande. I det omedvetna kan den fördold förminska ditt livsrum, få dig att undvika såväl människor som situationer. Väl synlig och identifierad, blir den fullt möjlig att hantera utan större dramatik.

Här om dagen frågade jag mig själv varför jag instinktivt undvek vissa personer. Även om jag bestämt mig för att inte undvika dem, gjorde jag det ändå. Det var som om en ryggmärgsimpuls tog över, och innan jag hann hejda mig själv hade jag redan vänt mig bort.

Det gick inte att tänka fram en lösning, jag behövde gå djupare. Det svar jag fick från mitt inre, berättade att jag var rädd för att bli kraftfullt fördömd utifrån någon annans tolkning; fördömd utan möjlighet att göra mig förstådd i min goda avsikt. Jag känner igen rädslan; den har visat sig i olika skepnader och blockerat min klarsyn förut.

När jag klart och tydligt identifierat rädslan, blev den plötsligt hanterbar. Det föreföll nu som en rolig utmaning att möta den. Mitt nya mål blev att lära mig möta vad som helst från en annan människa och känna mig totalt trygg. Jag vill kunna stå där, trygg och klarsynt, oavsett hur jag tolkas och döms. Jag vill klarsynt i hela min varelse integrera att den andres tolkning ligger bortom min kontroll och bara påverkar mig om jag själv håller den för sann och själv dömer mig.

Den andres dom kan bara skada mig om jag stämmer in i den och själv dömer mig. Även om någon skulle ha rätt i sin kritik av mig, behöver jag inte stämma in i domen. Jag kan välja att alltid bemöta mig själv med kärlek och förståelse, även om inte den andre gör det.

Ansvaret för att bemöta mig själv empatiskt är mitt. Om jag låter andras brister påverka min möjlighet att bli bemött med förståelse och värdighet, då gör jag mig till ett maktlöst offer. Då kan jag antingen ägna mängder av energi åt att försöka göra mig rätt förstådd eller lägga skuld på mig själv. Eller så kan jag fördöma den som fördömer mig och öka våldsspiralen. Den enda vägen jag kan se som leder till full frihet, är att empatiskt möta min rädsla och börja röra mig mot mitt nya mål: Se den andre och dess perspektiv, utan att blanda ihop det med mig själv. Oavsett vad den andre säger. Den friheten vill jag erövra nu!

Att göra rätt i kyrkan eller vara sann

2009-08-15T06:49:00.000-07:00

Jag hade en vigsel i Svenska kyrkan här om dagen. Jag har svårt att förstå varför en rad moment måste vara med för att det från kyrkligt håll skall anses vara en korrekt kyrklig vigsel. Att säga att det måste sjungas psalmer, bes förbön och läsas bibelord för att vara en vigselgudstjänst, blir för mig en form av magiskt tänkande. Att två människor möts, ger sig hän åt kärleken, väljer att dela livet med varandra och vill fira det i en kyrka är för mig en helig handling i sig. Man kan kalla det vigselgudstjänst, bröllop, en hyllning till kärleken eller vad man själv känner sig bekvämast med. För mig är det viktigaste av allt att det språkbruk och den form jag använder i vigselceremonin har genklang i dem jag viger. Om det som sägs och görs under ceremonin är äkta och ärligt och brudparet känner igen sig, om orden och musiken för dem har en meningsfull innebörd, då blir ceremonin en helig handling.

Det blir inte bön bara för att prästen säger "vi ber". Det kan bli det, men inte automatiskt. Om ceremonin inte innehåller en punkt som kallas "bön", kan den ändå vara full av bön. Bön uppstår i öppna och upplyfta hjärtan, medvetet eller omedvetet. Vi kan kalla det bön eller inte kalla det något alls, det spelar ingen roll. Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på ett oflexibelt tänkande i kyrkan. Är de måna om att inte tro "fel"? Tror de på allvar att man genom "fel" form kan påverka den gudomliga närvaron negativt? Det finns mycket jag inte förstår. Jag fortsätter gå min egen väg och gör vad jag kan för dem som önskar ett kundorienterat bemötande.

Att låta sin personlighet bli transparent

2009-07-28T21:47:00.000-07:00

Det är en konst att låta sin personlighet bli allt mer transparent.

Vi har vår personlighet och vår egen grundton. Vi har vår drivkraft, det som gör oss lyckliga och får oss att känna oss levande och uppleva mening. Det tar sig olika uttryck för var och en av oss.

För att nå djupare skikt i oss själva, kan det vara värdefullt att utforska vår egen drivkraft. Många gånger söker vi det vi längtar efter utanför oss själva. Vi söker det i responsen från andra människor; andra, som inte har en aning om att de fått ansvar för att bekräfta något värdefullt hos oss.

Vi kan i responsen från andra leta efter bekräftelse på att vi är värdefulla, är sedda, är kompetenta, är trygga, har integritet, är älskade, kan känna oss lugna etc. När vi söker bekräftelse på så fundamentala frågor utanför oss själva, gör vi oss i någon mån maktlösa. Då avsäger vi oss ansvaret för vår identitet och vårt värde. Den enda auktoritet som kan ge oss en bestående bekräftelse lever i våra egna hjärtan. Där och bara där finns den klarsyn och vishet vi söker.

Ibland är det värdefullt att på ett påtagligt sätt inte få den bekräftelse vi söker utifrån. Ett avvisande, ett misslyckande, en otrygg situation, kärleksförlust etc. ställer oss alltid inför möjligheten att nå djupare in i oss själva. Vi kan antingen söka vidare någon annanstans eller så kan vi stanna upp, välkomna vårt tillstånd och vara kvar i det som väcks i oss. Stannar vi kvar där, kommer så småningom vår egen vishet och klarsyn att stiga upp till ytan.

Det kan vara till stor hjälp att släppa in andra människor i sin växandeprocess, men då på ett medvetet sätt. Vill du bli speglad i något, tala om det för den du vill skall spegla dig så att den vet och kan utföra sitt uppdrag varsamt. Gå inte ut och spegla dig i någon som inte vet att du gör det, för då kan det hända att personen bara reflekterar sin egen brist.

Ju mer transparenta vi blir, desto mer kommer de djupare skikten fram och vi kan komma till vår rätt som dem vi är. Då kan vi se att vår personlighet bara är krusningen på ytan. Därunder finns ett helt vattendrag som är vår själ. Därunder finns själva essensen, vattnet, det levande i allt som lever. Dessa tre, i en dynamisk rörelse som formar vårt jag.

Att skapa en kärleksfull relation till sig själv

2009-07-22T21:20:00.000-07:00

Jag får ofta frågan hur man gör när man skapar en kärleksfull relation till sig själv. Hur slutar man med självkritik? Hur kan man veta om man verkligen är OK som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället?

1. Det är betydligt enklare att börja med något än att sluta med något. När du börjar med något, utför du en aktiv, konkret handling. Du kan börja med något i varje nu. Börja, igen, igen, igen, och sedan en gång till.

2. Du kan börja bemöta dig själv på samma sätt som du skulle bemöta den människa du älskar mest av allt i hela världen. Du kan börja visa dig själv samma förståelse, medkänsla och generositet som du skulle visa en djupt älskad vän när han bad om ditt stöd.

3. Börja bli uppmärksam på vilka villkor och krav du ställer på dig själv.
Skulle du ställa samma krav på ett älskat barn? Vad skulle du säga om ett barn tvivlade på sitt eget värde? Du och bara du har mandat att avgöra på vilka premisser du och ditt eget inre barn får finnas till i den här världen. Du gör ditt bästa hela tiden, så det finns ingen anledning att göra något annat än att lyfta och vörda dig själv för det. På vilka premisser skulle du vilja finnas till och verka i den här världen? Synliggör de villkoren och börja aktivt bemöta dig själv i enlighet med dem. Börja igen, och igen, och igen. Det kan ta tid att bygga upp tilliten till sig själv, i synnerhet om man har erfarenheter av att bli strängt bemött i sitt eget inre.

På så sätt kan du frigöra ett stort, varmt välkomnande jag som tar hand om en liten och osäker del av dig själv. Ditt stora, kloka jag får ta hand om ditt lilla, utsatta barn. När du närmar dig den dynamiken, närmar du dig en oändlig resurs av kärlek och värme som lever i ditt eget hjärta.

Vårt sanna, visa jag - alltid sedd, alltid älskad

2009-07-21T21:29:00.000-07:00

Det finns en vis, hel, sann, klarsynt och alltigenom kärleksfull kärna i varje människa. Det finns ett vist jag, som kan leda oss genom livet. Jung talar om jaget och självet, där självet motsvarar detta sanna, visa jag som jag talar om.

Vårt visa jag vägleder oss på olika sätt genom livet, om vi bara tar oss tid att lyssna. För att kunna höra den rösten behöver vi stanna upp och lyssna efter den.

Vi behöver tro på den när den gör sig hörd på något sätt. Ofta hör vi den i form av intuitivt vetande, en ingivelse, en magkänsla, en oväntad tanke, en bild eller något liknande.

Vi behöver ge oss själva mandat att vara bärare av denna vishet.

Vi behöver även våga låta all form av självkritik helas genom den kärlek och vishet som finns hos detta stora jag.

Det finns en sådan kärlek till var och en av oss; från vårt inre jag, från Gud och från människor som älskar oss.

Gör inte våld på dig själv genom att stå i vägen för den kärleken. Var vaksam på att aldrig avvisa dig själv, utan låt dig vara älskad, i all din mänsklighet.

"Alltid sedd, alltid älskad", så berättar någon om sin erfarenhet av Gud. För mig är det sant, det gäller bara att inte själv stå i vägen för att den kärleken. Det spelar ingen roll om andra människor eller Gud älskar mig gränslöst, om jag inte låter den kärleken beröra mitt hjärta och tror på den. Finns det minsta tvivel hos mig på om jag är värd att vara så älskad, så kommer jag också att låta all brist hos andra ge näring åt det tvivlet.

Jag är skapad som jag är, för att jag skulle vara just så. Allt är precis som det är ämnat att vara. Om jag inte trivs i mitt liv, beror det många gånger på att jag inte lever i samklang med mitt sanna, visa jag. Där är jag alltid älskad, alltid sedd, alltid välkommen.

Konflikter

2009-07-21T10:15:00.000-07:00

Länge levde jag i tron att alla konflikter går att lösa, bara man pratar tills man förstår varandra. Nu vet jag inte längre. Det är så mycket som påverkar huruvuda vi kan mötas eller ej. Vi lever med olika verklighetsuppfattningar, olika rädslor, olika vana att visa oss i vår sårbarhet, och dessutom lägger vi olika innebörd i samma ord.

Jag har under det senaste året genomlevt två konflikter som inte gick att lösa. Det var en ny och omvälvande erfarenhet att jag trots att jag gjorde mitt yttersta, rannsakade mig själv och gjorde mig sårbar, ändå inte kunde nå fram till den andre. Det var smärtsamt. Det fick mig att växa.

Det någon föraktar hos mig, berättar bara vad han föraktar hos sig själv. Det säger ingenting om hur jag har rätt att vara eller hur jag borde vara. Det någon inte möter hos mig, berättar bara något om vad den personen inte möter hos sig själv. Det någon avvisar mig för, visar bara vad han avvisar sig själv för.

När jag inte kan bli förstådd och sedd som jag önskar bli sedd av den andre, kan jag ändå bli sedd och förstådd.
Jag kan själv förstå mig och mina avsikter, jag kan möta mig själv empatiskt och tala om för mig själv att jag verkligen förstår att jag känner allt jag känner. Jag kan aktivt se mig själv så som jag önskar att bli sedd; se och spegla det jag längtar efter att någon annan skall se.

Jag har lärt mig så mycket av de här konflikterna.
Jag har lärt mig att själv ta det fulla ansvaret för att godkänna och välkomna mig precis som jag är. Den andre behöver inte förstå mig rätt, det viktiga är att jag gör det och aldrig någonsin anklagar mig själv för någonting. Den andre kan avvisa mig, det skadar mig inte om jag inte avvisar mig själv.

Om jag själv tar det fulla ansvaret för att se, förstå och välkomna mig, då blir jag inte ett offer för andras ofullkomlighet.
Då behöver jag inte dra slutsatser om mig själv utifrån andras bristfälliga bemötande. Då blir jag fri att vara den jag är, oavsett hur andra ser på mig.

Bejakad längtan

2009-07-07T22:52:00.000-07:00

De senaste dagarna har jag fattat mod och gjort det som varit viktigt för mig. Jag har ringt känsliga samtal och ställt frågor från en sårbar plats i mig själv. Jag har bejakat det jag längtat efter och agerat utifrån det.
Det är alltid värt det.

För varje gång jag övervinner min egen blygsel och agerar, får jag allt fler vänner hos vilka jag kan vara alldeles sann. De allra flesta välkomnar den som visar sin mänsklighet.

Jag upplever att det är motståndet som gör ont. Mitt eget avvisande av min längtan orsakar betydligt mer lidande än ett eventuellt avvisande från en annan människa. Om jag själv bejakar min längtan, spelar det inte så stor roll hur andra reagerar. Finns jag själv där för mig, kan jag alltid känna mig välkommen med allt jag behöver.

Vid ett tillfälle vände jag bort blicken för att jag skämdes. Så bestämde jag mig för att jag inte behövde skämmas för att jag skämdes, och då kunde jag se in i den andras ögon igen. Det var jag som gav mig tillåtelse att låta allt i mig finnas; jag och bara jag kan göra det. Om jag gör mig beroende av andras förmåga att möta mig som jag är, gör jag mig maktlös inför andras tillkortakommanden. Väljer jag att möta mig själv med värme och förståelse, blir jag som en stor famn åt mig själv. Därifrån blir det möjligt att fatta mod och vara sann.

Vilsna barn i vuxna kroppar

2009-06-30T09:53:00.000-07:00

Vart skall alla vilsna barn i vuxna kroppar ta vägen när de uppnått en ålder då man förväntas kunna ta hand om sig själv? Jag blir så berörd av all den vilsenhet som finns; hos barn, hos vuxna, hos gamla. Ett känsligt och utsatt barn väcker vår medkänsla, en vilsen tonåring likaså. Men vad händer om det vilsna barnet blivit vuxen eller rentav gammal? En sliten missbrukare? Vem känner medkänsla för hemlösa barn i slitna vuxenkroppar? Vilsna barn finns i de mest välanpassade vuxna; väl gömda bor de där och längtar i hemlighet efter att någon skall se deras utsatthet och ta dem i sin famn.

Barbro Hörberg fångar detta i sin sång Gamla älskade barn.

"Vilken dag upphör ett barn med att vara barn? Vilken dag slutar barnens vän att vara vän? Vilken dag förlorar en människa barnets rätt till kärlek och tröst och förlåt? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

Där, på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in. Vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge, länge.

Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, gamla älskade barn."

Att försköna blir att förminska

2009-06-24T21:11:00.000-07:00

Var öppen och fullkomligt ärlig i allt; var du.
Om du försöker framställa dig själv i en tillrättalagd version, förminskar du dig själv.

Det största du någonsin kan vara, är precis den du är. Det finns en anledning till att du är skapad just så. Du kanske inte liknar någon annan, du kanske har dina egenheter, och det är just det som är det stora. När du varken döljer eller förskönar något, öppnar du dig för en djupare mening med ditt liv.

Det finns ett syfte med att du är du; du hade inte funnits om ditt liv inte hade haft en mening. En djupgående mening gör sig kännbar när du bejakar den du är; med dina tvivel, din längtan, din kärlek, din begåvning och din brist. Att försöka försköna i stället för att vara äkta, för dig bort från dig själv och den djupare meningen med ditt liv. Det är något stort och fullkomligt i sig att vara en sann människa.

Kroppen ger röst åt levande begravda känslor

2009-06-17T00:57:00.001-07:00

Äntligen förstår jag mig rätt!
Jag har begåvats med en tydligt kommunicerande kropp.
Är jag inte lyhörd för mitt inre, reagerar kroppen med smärta eller andra symptom. Jag förstår det nu.

Enda sättet för mig att återfå balansen är att få kontakt med och välkomna orsaken. Det handlar i princip alltid om levande begravda känslor som vill nå fram till mig. Det är inget konstigt alls, ofta inte ens dramatiskt, utan bara en känsla som fastnat i kroppen och behöver mötas för att flödet skall komma tillbaka.

Djupfrysta känslor påverkar min nuvarande verklighet ända till den dag jag får kontakt med dem. De påverkar min upplevelse av människor jag möter, färgar mina tolkningar, utgör grund för irritationsmoment och gör att vissa saker blir laddade på ett sätt de inte skulla vara annars.

Jag vet inte att de finns, förrän den dag min kropp signalerar på olika sätt. Då står jag inför en möjlighet att förstå mig själv rätt. Att försöka få bort symptomen utan att stanna upp och lyssna, vore att avvisa mig själv på nytt. Då kommer symptomen att komma tillbaka, igen och igen, ända tills jag lyssnar efter känslan. Jag behöver inte analysera den, bara välkomna den.

Det samma gäller samtliga konflikter med andra människor jag någonsin hamnat i, stora som små. Bär jag på avvisade känslominnen, kommer jag att fastna eller bära med mig sår. Låter jag däremot konflikten vara en dörr till dolda rum i mitt inre, läks jag på djupet och konflikten försvinner inuti mig. Det handlar aldrig om hur någon annan är, det är aldrig fel på mig; det är bara uttryck för mitt inres längtan efter kontakt.

Älskad som du är (och inte som du inte är)

2009-06-14T10:12:00.000-07:00

"Gud älskar dig som du är och inte som du inte är."
Jag fann orden nedskrivna i en anteckningsbok; de berör mig.

Låter jag mig älskas som jag är?
Du själv, älskar du dig som du är, eller, väntar du på att du först skall bli det du ännu inte är?

Jag kan se hur jag i många år stått ivägen för mig själv, nekat mig själv att se mig som alltigenom möjlig att älska. Den illusionen gjorde ont och den gjorde mig sårbar för andras bristfälliga förmåga att spegla mig vacker.

När jag tar det fulla ansvaret för att låta mig vara alltigenom älskad, av mig själv, av andra, av Gud, då blir jag trygg och fri.

Då kan jag se andra utan att blanda ihop dem med mig själv.
Då kan jag ta emot min egen osäkerhet och tacksamt växa där jag behöver det.
Då blir hjärtat stort, varmt och levande.

Om du vill känna dig älskad och välkommen som du är, i din brist och i din storhet, behöver du själv älska dig så. Den kärlek som riktas till dig från andra, kommer bara fram om du tillåter den att beröra dig. Om du villkorar kärleken till dig själv, går du miste om något djupt värdefullt; den kravlösa kärlek som frigör själen och ger frid.

Det är lätt att älska den som vågar vara mänsklig. När du möter dig själv med kravlös kärlek och förståelse, öppnar du för att erfara samma kärlek från oväntade källor när du minst anar det.

Se dig själv

2009-06-12T05:11:00.000-07:00

Visst är det underbart att möta en människa som speglar dig vacker; som ser dig som den du är och speglar det stora i det. Om du mötte en sådan människa, vad skulle personen se i dig?

Ibland kan det vara värdefullt att stanna upp och försöka se sig själv på det sättet; stanna upp och blicka tillbaka på allt du skapat och utvecklat genom åren. Livet består av så många delar, och det gäller att inte stirra dig blind på det du ännu inte har. Mycket i livet är en process, ofta en långsam sådan, där utvecklingen går smygande och ibland nästan obemärkt.

Att stanna upp och synliggöra vart du tagit dig, är ett sätt att vörda och tacka dig själv för det arbete du gjort. Se dig själv och tag inte dig själv för givet. Om du ser på ditt liv i ljuset av allt du gjort de senaste åren, då kan du ta hem segern för allt du skapat. Det kan även göra dig ödmjuk inför den situation du befinner dig i just nu. Var stolt över din livsväg. Det viktigaste är inte att komma fort fram, utan att våga sätta sig själv i rörelse.

Uppdatera bilden av dem du älskar

2009-06-08T00:07:00.000-07:00

Emellanåt brukar jag aktivt uppdatera min bild av de människor jag har i min närhet; av min familj, av min man, av mina vänner. Det är särskilt värdefullt i relationer som pågått under en längre tid. Vi utvecklas hela tiden, omprövar, prioriterar om, får nya perspektiv och prövar nya sätt att agera.

För mig är det viktigt att bli sedd för den jag är idag; då känns mina relationer vitala och ständigt nya. Vi brukar göra en uppdatering med jämna mellanrum, min man och jag, vilket brukar resultera att vi blir lite nyförälskade i varandra. Jag tror att behovet att bli sedd som den man är, är starkt hos de flesta människor. Just därför är det viktigt att på alla plan ta in hur den man älskar växer, utvecklas och förändras. Annars är det inte konstigt om någon av oss en dag blir handlöst förälskad i någon annan som ser oss som vi är, här och nu.

Så, hur kan en uppdatering av relationen gå till? Vi brukar berätta vilken bild vi har av varandra i olika områden av vår relation, i synnerhet de områden vi inte talar om så ofta (och som kanske kan kännas lite svåra). En berättar och den andre lyssnar och uppdaterar. Jag kan rekommendera det, det är kul och nyskapande och ger kärleken nya tillflöden.

Bortom skambarriären: frihet och kärlek

2009-06-03T23:37:00.000-07:00

Jag kommer aldrig att glömma den stund då jag bröt igenom skambarriären i mig själv. Jag var i ett utsatt läge och stod inför ett val: fortsätta förneka en del av min mänsklighet och ha självbilden i behåll - eller - kapitulera och säga som det var, visa det som också var sant om mig, det som inte stämde med hur jag tyckte att det skulle vara. Det fick bära eller brista; jag gjorde mig synlig. Skulle det inte gå att älska mig efter det här, så skulle det ändå vara värt det. Nu ville jag bli sann, hel, integrerad; fri att vara fullt ut mänsklig. De svåra orden pressades fram genom ett inre motstånd som till en början var kompakt, jag till och med skämdes för att jag skämdes. Efter hand blev det allt lättare och lättare.

Så hände det fantastiska; jag möttes av en stor, varm kärlek. Ingenting var borta för att jag släppt taget om det, den enda skillnaden var att nu behövde jag inte hålla fast i det längre. Jag behövde inte leva upp till något för att bli älskad, tvärt om. Det var genombrottet som gjorde mig fri att vara stolt, stolt för att jag vågar vara mänsklig. Man kan förledas att tro att det är lättare att leva med en tillrättalagd bild av sig själv, en som andra har lätt att tycka om, men då missar man den frihet, närhet och kärlek som finns i det helt jämlika mötet.

Ett empatiskt hem

2009-06-02T23:12:00.000-07:00

Jonas Gardell skriver i sin text om Sverige, ”Mellanmjölkens land”:
”Jag älskar det här landet med dess Vivo-affärer, folktandvård, ATG-ombud, allsång... och gatukök, med mos som de alltid lagat hemma.
Och nu undrar jag bara: I vilket hem är moset lagat?
Det hemlagade moset i Sveriges alla gatukök?
Det måste finnas ett hem, ett hem att laga moset i!
Om man gått vilse och inte längre vet åt vilket håll hem ligger,
kan man kanske fråga där, i gatuköket.
De om några måste ju kunna svara.

Vi behöver ett kärleksfullt hem, en plats där vi kan känna oss trygga och välkomna vad som än händer. Det hemmet kan vi skapa inuti oss själva.

Att möta dig själv med empati, i kärlek till den du är i sin mänsklighet, är en konst. Det kan behövas träning, om du är van att bedöma dig själv med kritisk blick. När du möter dig själv med förståelse, medkänsla, kärlek och vänskap i alla lägen, skapar du en kärleksfull och välkomnande hemmiljö att leva ditt liv utifrån. Då kommer din upplevelse av världen att förändras och du får möjlighet att utvecklas och alltmer bli den du i grunden är.

Inta den plats du redan tar

2009-06-01T09:20:00.000-07:00

”Det handlar om att inta den plats du redan tar”.
Orden har levt kvar i mig under många år.
Även den människa som vill undvika att ta plats, tar plats. Att bejaka det du behöver, kommer inte att göra att du tar mer plats på bekostnad av någon annan. Du bara intar den plats du redan tar.

När du tar det fulla ansvaret för hur du har det i ditt liv, behöver ditt välbefinnande inte längre påverkas av andras sätt att agera, deras tyckanden eller värderingar. Andras beteende har med dem och deras liv att göra.
Deras handlingar och reaktioner handlar om hur de tolkar och upplever sin verklighet.

Att ta ansvar för det du själv behöver, innebär inte alls att leva själviskt. Tvärtom. Självupptagenhet kommer ur icke tillgodosedda behov. En person som fått sina behov tillgodosedda, finner ofta stor glädje i att se till andras bästa. Han har inget som drar hans uppmärksamhet till honom själv och gör honom blind för vad andra behöver.

Gå din egen väg, alla andra vägar leder vilse

2009-05-30T22:47:00.001-07:00

Det är en konst att gå sin egen väg genom livet, att fullt ut leva sitt eget liv på det sätt som man innert inne längtar efter. Det är en konst att göra okonventionella val, att stärka sin egen inre auktoritet och lyssna på den snarare än på andra.

Vill du bli en integrerad människa som lever det liv du vill leva, behöver du ta fullt ansvar för dina val. Inte ett kritiskt ansvar, utan ett empatiskt och kärleksfullt. Du och bara du har ansvar för vad du behöver för att må bra.

Om du börjar bejaka det du innerst inne längtar efter, gör du dig samtidigt sårbar. Du släpper försvar och visar en mångfald av sidor hos dig själv. Oavsett hur andra reagerar på det, är det alltid värt det. De allra flesta kommer att älska dig för det, eftersom det är i vår mänsklighet vi känner igen oss i varandra.

Växandets process

2009-05-28T21:30:00.000-07:00

Det har varit några dagar av disharmoni, trötthet och symptom från kroppen. Tomt, tyst och inte mycket att säga. Det är inget skönt tillstånd, men jag har lärt mig välkomna det. Det brukar bli så när det är tid att växa. Med ojämna mellanrum stiger obearbetat material från mitt undermedvetna upp till ytan för att göra plats för en ny vishet och klarsyn. Det är en arbetsam process som kan pågå i veckor. Det har stort värde för mig att förstå den rätt. Tidigare försökte jag få bort symptomen och betraktade såväl kropp som själ som dysfunktionella. Nu vet jag att det hjälper mig till klarsyn och att behålla min öppenhet och ödmjukhet inför min mänsklighet. Det för mig i kontakt med den ensamhet med mig själv som jag delar med alla andra människor. Det för mig också i slutändan i kontakt med mitt hjärta och den livsväg jag själv har ansvar för att välja. Där finns en harmoni att landa i.

Jag väljer att skriva om det, för ofta talar vi med varandra när vi har koll på läget och kan säga att det är fint.
Disharmoni är också fint på sitt sätt, även om det inte är skön. Den kommunicerar att något behöver förändras; ett perspektiv, ett förhållningssätt, en konkret situation eller något annat. Den kommunicerar att här finns livskraft och värme som vill få utlopp och att det som blockerar det behöver lösas upp. Kroppen och själen är fantastiska kommunikatörer om vi bara förstår dem rätt.

Det finns de som liknar kroppen vid ett spädbarn; båda har oändligt mycket att kommunicera men saknar verbalt språk. Utan ord försöker den kommunicera sina behov, först genom känslor, och om inte det fungerar: genom smärta. Rätt förstådd mår den bra, missförstådd skriker högre och högre i hopp om lyckas kommunicera vad den behöver.

Hur märker du att det det är tid att växa?
Hur signalernar din själ att den vill ha din uppmärksamhet?
Kommentera gärna.

Att döva sina känslor

2009-05-24T01:57:00.000-07:00

Känslor kan dövas tillfälligt. De kan begravas levande och övervintra i decennier någonstans i din kropp. Den känsla du begravde som tvååring, finns bevarad i form av en tvåårings upplevelse ända till den dag då du låter den komma fram igen.

Du kan döva dina känslor på olika sätt; genom att äta, inte äta, träna mera, jobba mera, röka, använda droger, andas mycket ytligt eller ersätta dem med sex eller kontroll.

Du kan skjuta upp umgänget med dem, men du kan inte göra dig av med dem utan att först möta dem.

Känslan finns för att göra dig uppmärksam på vad du behöver. Om du behöver närhet kanske du känner dig ensam. Om du då dövar den känslan med choklad eller träning, vad kommunicerar du då till dig själv?

Känslor fungerar ungefär som små barn; om de inte lyckas göra sig förstådda, skriker de högre och de håller på tills de fått ett kvitto på att budskapet gått fram.

Obekräftade känslor accelererar i styrka, eftersom de har ett viktigt budskap att kommunicera. Ju mer du trycker undan känslan, desto mer ökar dess intensitet och det inre tryck de skapar. Det kan kännas skönt att veta att avvisade känslor kan te sig stora och skrämmande. Börjar du bara lyssna till dem, avtar deras styrka och intensitet. Väl hörda lugnar de sig, precis som små barn.

Du vågar ditt ja

2009-05-23T01:39:00.000-07:00

Du vågar ditt ja,
och upplever mening.

Du upprepar ditt ja,
och allt får mening.

Nu när allt har fått en mening,
hur kan du då leva
annat än ett ja.

Dag Hammarsköld

Omvälvande möten och agape

2009-05-20T22:53:00.000-07:00

Tack för fina kommentarer på blog och mail. Det berikar mitt liv så fundamentalt att dela mänsklighet på det viset.
Det är som Eva Dahlgren skriver i en av sina låtar "För nakenheten förenar alla de delar vi döljer för varandra".

Tomas inlägg om att leva med helt och odelat hjärta inspirerar mig att skriva om andliga aspekter av kärlek och relationer. Det blir ett personligt inlägg.

Att älska sig själv passionerat, hämningslöst och totalt förbehållslöst, är en konst.
Det är en aktivitet som försiggår långt från intellektets analytiska verksamhet. Vi kan lära oss älska varje del av oss själva genom träning, som till stor del består i att skala av, öppna upp och tillåtande välkomna vad vi än möter där inne. För mig är kärleken andlig, den är en gåva som flödar när jag inte är rädd, ett flöde utan gräns och slut. När jag blir rädd, stryps den och kan få mig att känna mig avskuren från livet självt. Det är ett fasansfullt tillstånd som, om jag lever öppen, trots allt brukar föra mig ännu närmare mitt hjärta.

Vid ett antal tillfällen i mitt liv har jag kommit att älska en människa så starkt och omvälvande att hela mitt inre vänts upp och ner. Det har tagit sig uttryck i en stark längtan efter personen, en känsla av att inte kunna leva utan att ha den människan nära mig, en upplevelse av att vara fullkomligt hel och underbar i den människans närhet. Det har inte varit fråga om förälskelse, det har varit själarnas möte. På ett djupt plan upplever jag det som Guds möte med sig själv, som att Gud i mig möter sig själv i den andre, vi blir ett och den överjordiska kärleken flödar mellan oss.

Samtidigt har vi att hantera det faktum att vi är människor; vår mänsklighet framstår i all sin bristfällighet och det kan göra det hela förvirrat. I grunden upplever jag att det är gudomlig kärlek som flödar när vi inte står i vägen med vår rädsla. Det är för mig agape. När jag inte kunnat ha den människan så nära mig som jag önskat, har det varje gång fört mig in i en stark smärta och sedan har jag landat i en djup, lugn och passionerad kärlek till mig själv. Den har pulserat i mitt blod, fört mig nära mitt hjärta, gjort mitt till ett med mig själv och med Gud. I den kärleken är Gud och jag ett. Det är som att vissa människor förefaller transparenta för denna kärlek. Jag upplever att min längtan efter att vara dem nära, är samma längtan som min gudslängtan och min längtan efter att leva nära, nära hjärtat. Mitt och andras. Det är egentligen det enda sätt att leva som jag förstår, allt annat gör mig förvirrad.

Kärleksfulla ögon

2009-05-18T05:52:00.000-07:00

"Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing, there is a field. I'll meet you there."
Rumi

All form av dom, av andra eller dig själv, hindrar din sanna medkänsla och värme att flöda.
När du ser dig själv med kärleksfulla ögon, kommer ditt seende att förändras.
Ju mer du försöker se din egen goda avsikt i allt du gör, desto mer kommer du se samma sak hos andra. Stanna upp och se dig själv med tillåtande och förstående ögon. Bara den blicken speglar dig sann.

Att leva med helt hjärta

2009-05-16T23:48:00.000-07:00

”Jag gör ingenting med delat hjärta längre.”
Orden gjorde intryck. Det fanns en uppriktighet i såväl hennes ja som i hennes nej, en ärlighet som gjorde henne till en trygg och pålitlig vän. Hon poängterade även att det i varje nej hon riktade utåt, fanns ett ja till något annat. Egentligen sa hon alltid ja, hennes nej kom som en konsekvens av det hon valt att bejaka.

Att leva med ett odelat hjärta ger en stor tillfredsställelse. Livet hamnar då inte någon annanstans, utan här och nu.

Det finns många skäl till varför vi inte alla lever med hela och odelade hjärtan, djupt förankrade i alla våra val. Vi har våra skäl.
Att leva med ett helt och odelat hjärta, handlar till stor del om att leva i samklang med sina grundläggande behov. Vetskapen om att varje nej rymmer ett ja till något annat, kan göra det lättare att prioritera. Det är ofta roligare att säga ja än att säga nej. Att välja helhjärtat är det enda sättet att slippa leva med ett delat hjärta. Då blir du tydlig för dig själv såväl som för andra.

Många berättar att de känner sig splittrade, bär på ett ständigt dåligt samvete och känslor av otillräcklighet. Hur de än anstränger sig, får de inte livet att gå ihop. Kanske har detta att göra med att de lever med delat hjärta?

Hjärtat delas när du upplever att du måste välja mellan olika behov.
Till det yttre kan det se ut som om du måste välja mellan andras förväntningar och krav, och det kan mycket väl finnas sådana i mängder. Men ser vi lite djupare på det, handlar det om en splittring mellan allt du tror att du måste göra för att få vad du behöver för att må bra med dig själv. Om du blir medveten om vad du behöver och vilken din drivkraft är när du väljer, hjälper det dig att välja från hjärtat.

Du och bara du vet vad du behöver, och bara du kan prioritera från en grundad och hel plats i dig själv. Om du fokuserar på allt du faktiskt gör, allt du kan och allt som ger dig djup mening, då blir det lättare att välja med helt hjärta.

Välkomna och älska

2009-05-14T04:10:00.000-07:00

Jag ser en gemensam nämnare för dem som finner inre frid och glädje: de förhåller sig empatiskt till sig själva och sin mänsklighet. Likaså ser jag en gemensam nämnare för dem som inte når den inre frihet de eftersträvar: de analyserar, kritiserar och dömer sig själva på ett eller annat sätt.

Jag har funnit att det i själva verket handlar om en enkel grundprincip för att må bra: empati; och då primärt i relation till sig själv. Om du tränar på att konsekvent möta dig själv med förståelse och kärlek, i alla lägen, vad som än händer, vad du än gör eller inte gör, då kommer med stor sannolikhet din livskvalitet att öka.

Den stora friheten består i att det aldrig handlat om att överkomma dina brister. Tvärtom. Det handlar om att välkomna allt med kärlek och förståelse. Du behöver aldrig mer försöka förbättra dig, bara välkomna och älska.

Dåligt samvete är dyrt

2009-05-12T22:40:00.000-07:00

När mina tvillingar föddes, fick jag se över hur jag använde min energi för den räckte inte till något annat än att ta hand om barnen. Dåligt samvete, skuld, självkritik och oro hade jag helt enkelt inte råd med, för de dränerade mig på kraft som jag behövde till annat. Det ställdes på sin spets när jag låg i sängen, helt däckad av rädslan för att få influensa och då inte kunna ta hand om barnen, inte orka, inte klara det. Jag fattade ett beslut ur djupet av mitt hjärta: Jag är frisk och stark. Jag klarar varje situation som uppstår, bara jag gör en sak i taget. Jag gör mitt bästa och det räcker. Det är fullgott. Jag har ingenting att känna dåligt samvete för. Oro leder mig ingen vart. Genom oro försöker jag tillgodose behovet av trygghet, men det fungerar inte. Det finns så många konkreta saker jag kan göra i stället.

Samma sak gäller oro och dåligt samvete i andra situationer; de äter upp livsglädje och kraft.
Återigen tror jag att osäkerhet ofta ligger till grund för dessa tillstånd. Att göra sig synlig i sin bristfällighet, fråga om det man behöver veta, säga det man vill att den andre skall veta, tillåta sig själv att pröva sig fram, det gör gott. Du bestämmer vad som skall vara tillåtet för dig, hur mänsklig du får lov att vara och hur stolt du vill vara över den du är. Var stolt!

Självkritik

2009-05-12T22:12:00.000-07:00

Du har aldrig gjort något fel; det har aldrig hänt och det kommer aldrig att hända.
Du har gjort allt utifrån en god avsikt, du har gjort ditt bästa utifrån din situation där och då.
Kan hända blev inte resultatet det du önskat, du hade inte full överblick över situationen och inte fullkomlig självkännedom. Det har vi aldrig, det kan vi inte ha. Hylla dig själv varje gång du försöker, det är en bragd i sig, oavsett resultat.

Självkritik är dyrt, det kostar energi och livsglädje. Många ambitiösa, kompetenta människor ägnar sig åt självkritik och har gjort det så länge de kan minnas. Kanske skäms de över det och berättar det inte för någon, eftersom de inte vill bli anslöjade som en bluff. Låt oss titta mer på detta vanliga, glädjedödande fenomen. Hur kan man göra i stället?

Dörren ut från ett självkritiskt tänkande, heter empati. Själv-empati; empati riktad till dig själv.
Du är en intelligent varelse och skulle inte döma dig själv om du inte hade en god avsikt med det.
Så vad försöker du uppnå med dig självkritik? Vill du känna dig värdefull, stolt över dig själv, kompetent, full av självkänsla? Dömer och kritiserar du de delar eller aspekter av dig själv där du inte vet om du är OK och kan vara stolt över dig själv? Ofta är det så. Jag märker att många drar sig för att befinna sig i lärozonen, platsen där de utvidgar sin trygghetszon och lär sig nytt. De dömer sin egen osäkerhet, och förhindrar på så sätt sitt eget växande.

Att acceptera sin egen osäkerhet skapar en underbar möjlighet. Då kan du växa, lära nytt, pröva dig fram, vara nybörjare om och om igen. Det kan även göra det lättare för dig att tryggt stråla där du är genuint kompetent, då det du kan är fullgott. Du kan det du kan, och det kan du vara stolt över. Vissa saker har du inte lärt dig än, andra saker håller du på att träna.

Sidor du kritiserat under en längre tid, kan förefalla lite yviga om du släpper ut dem i ljuset. De har inte vistats bland folk på många år och vet inte alltid hur man gör. Bejaka det, tillåt din osäkerhet. Du kan välja att växa nu eller skjuta upp det till sedan. Förr eller senare behöver det ske, om du inte vill leva med en del av dig själv i garderoben hela livet.
Välkomna och acceptera även det som skrämmer dig. Trollen tål inte dagsljus och det som skräms finns bara i din fantasi.

Den stora friheten består i att det aldrig handlat om att överkomma dina brister. Tvärtom. Det handlar om att välkomna allt med kärlek och förståelse. Du behöver aldrig mer försöka förbättra dig, bara välkomna och älska.

Att se till andra och glömma sig själv

2009-05-12T22:09:00.000-07:00

Många omtänksamma, ansvarsfulla människor fått lära sig att de skall se till andra snarare än till sig själva, och går därför över sina egna gränser i syfte att göra gott.

Att tänka på sitt eget välbefinnande kan för dessa personer resultera i en inre konflikt.

Någonstans inom sig förstår de vikten av att ta ansvar för sin person för att deras liv skall fungera, men de har en vana att sätta andras behov först och får dåligt samvete om de inte gör det. Ofta har dessa personer en stark ansvarskänsla, vill prestera väl på sitt arbete och tar stor hänsyn till vad andra behöver.

Att be personer i den situationen att ta ansvar, kan få dem att slå bakut och det med rätta. De känner sig ofta redan tyngda av allt ansvar de tar.
Vårt främsta ansvarsområde rör vår egen person.
Om du som vuxen inte tar ansvar för din person, kommer du i förlängningen att förlora din livsenergi, din kraft och din glädje. Det i sin tur kan göra dig sjuk i såväl kropp som själ.

Det är en konst att inte själv stå i vägen för sin egen lycka.

Existentiella grundvillkor

2009-05-12T21:10:00.000-07:00

Behovet av att känna sig sedd, älskad och värdefull finns som ett fundament hos varje människa.

Andra människor kan få dig att känna dig älskad, men deras bemötande påverkas av en rad faktorer som inte har med dig att göra; hur de mår, hur de relaterar till sig själva och hur deras livssituation ser ut just då. Vill du försäkra dig om att kunna känna dig välkommen och älskad vad som än händer, kan du lära dig att relatera till dig själv just så. Inom dig finns alla förutsättningar du behöver för att de behoven ska tillgodoses. Du kan lära dig att bemöta dig själv som den människa du älskar mest i hela världen.

Vi har alla ett inbyggt, opåverkbart värde och vårt naturliga tillstånd innebär att leva i kärlek. Vårt värde kan vi varken förtjäna eller förlora. Om du, liksom jag, vill tro det, kan du börja relatera till dig själv utifrån det perspektivet. Du kan uppmuntra, bekräfta och stötta dig själv och se dina goda avsikter bakom varje tanke och handling. Du kan ansvara för dina behov utan dåligt samvete då du skapades med dem. De tillhör din mänsklighet.Om du vördar ditt liv och din person, vördar du den del av skapelsen som står dig närmast.

Om du agerar kärleksfullt mot dig själv, kommer du även att agera kärleksfullt mot andra människor och den övriga skapelsen. Om du kan känna dig trygg och kärleksfullt bemött hos dig själv, behöver du inte göra dig beroende av andras förmåga att se och möta dig som du önskar.

Du ingår som en del av skapelsen. Agera varsamt mot den.